Lars-Erik Edlund genomför språk- och namngeografiska studier över ett vidsträckt nordgermanskt rum, detta för att fastställa de förhistoriska och historiska identifikationsområdena på nordskandinaviskt område. Hittills har framför allt de västnordiska språkspåren på nordskandinaviskt område fokuserats, och här har tidigare okända språksamband avslöjats, inte minst gamla språkliga reminiscenser av västligt ursprung inom det bottniska kustområdet. Diskussionen sker i termer av forntida identifikationsområden, och studierna får därmed en sociolingvistisk accent.
Dessa studier sätter på ett påtagligt sätt in det nordsvenska språkrummet i ett vidsträckt, nordgermanskt perspektiv, och är betydelsefulla för att fixera gränser, övergångsområden och barriärer inom området. Analysen sker i anslutning till de andra språkämnena inom projektet, främst Olavi Korhonens studier av samiska och finska element i dialekter och ortnamn på nordskandinaviskt område (delprojekt 22 nedan).

5. Gunvor Flodell (nordiska språk): Etnicitet och språk – en studie i språklig identifikation

Gunvor Flodell har valt att bedriva sitt externfinansierade forskningsprojekt i anslutning till Kulturgräns norr. Den första fasen av provundersökningarna är avslutad och sammanfattad i rapporten "’Det lilla språket’ som gränsmarkör. Rapport från en pilotundersökning i Bjurholm, Västerbotten", publicerad i Eriksson, Lisa & Flodell, Gunvor, Mål i norr. Två artiklar om nutida dialektförhållanden i norra Sverige. Kulturens frontlinjer nr 11, Umeå 1998, s. 65–136.
Provundersökningarna har varit individbaserade (15 försökspersoner) och förlagda till ett avgränsat dialektområde i Bjurholm (övre delen av Nordmalings medeltida storsocken, f.ö. en kulturgränszon med djupa historiska rötter) som språkligt bl.a. kännetecknas av kortstavighet med inga diftonger. Här har dialektgränserna varit av primärt intresse. Upprätthålls de fortfarande eller är de föremål för utjämning? I sin tur leder frågan till ifall dialektmarkörer används som gränsmarkörer mellan "vi – dom", även i mer formella talsituationer, eller om de där ersätts av standardformer.
Dialektgränser förutsätter att dialekterna fortfarande är levande i en någorlunda genuin form och att det existerar en lokal, dialektal norm i jämförelse med angränsande områden. Så verkar vara fallet i Bjurholm. Genom analys av tre typer av material (enkät, test av dialektordförståelse, översättningstest, bandinspelade intervjuer med ca 20 försökspersoner) har Flodell försökt ringa in denna dialektala norm. Tendensen verkar vara att dialektkännedomen minskar för varje undersökt generation, trots att dialekten fortfarande kan brukas inom vissa offentliga domäner på centralorten. Av intresse är då vilka dialektdrag som förblir resistenta och vilka som är medvetna/omedvetna hos de enskilda språkbrukarna.
Försöksvis har Flodell applicerat kvantitativ sociolingvistisk metod på några av bandinspelningarna och på utskriven text från grannkommunen för att fastställa graden av dialektalitet. Att finna lämpliga variabler är dock en grannlaga uppgift. Ur materialet har hon sammanställt en del ordpar, där bjurholmsmål skiljer sig från örträskmål och från degerforsmål. Denna lista måste utökas med exempel från sydliga och västliga gränsområden samt "moderdialekten" nordmalingsmålet, för att kunna generaliseras.
Flodell kommer att fortsätta undersökningarna i Bjurholm via enkäter, språkliga intervjufrågor och inspelningar enligt följande: 1. Offentliga domäner där dialekt kan brukas på centralorten (intervjuer med personal på kommunkontoret, försäkringskassan, apoteket, posten, bankerna, bensinmacken, olika branschhandlare). 2. Språkbeteende i grupp i vissa domäner (kommunfullmäktigesammanträden, byaböner etc.). 3. Utökat antal informanter från gränsbyar samt från kustbygden (intervjuer, enkäter och test med förfinade metoder på strategiskt valda orter). 4. Ytterligare dokumentation av nutida Bjurholmsmål bland skolungdomar i årskurs 8 och 9.
Bjurholmsundersökningarna handlar egentligen om bruket av dialekt alternerat med högspråk och om dialektutjämning, som är en effekt av kodglidning med ett slags blandkod som resultat, allt kopplat till en lokal språklig identitet och en lokal sammanhållning. Informanterna skiljer sig dock beträffande språklig medvetenhet. Det hittills insamlade materialet lämpar sig väl för en jämförelse med tvåspråkighetsförhållanden, och därför har Flodell i de fortsatta studierna återknutit till sin tidigare forskning om misionessvenskan.
Gunvor Flodell har därför genom stöd från FRN och inom ramen för en fakultetsbaserad forskningstjänst, fortsatt sina studier av misionessvenskan. Detta material är under bearbetning och kommer nu att jämföras med bjurholmsmaterialet i en skrift med arbetsnamnet Etnicitet och språk – en studie i språklig identifikation globalt och lokalt. Det blir en sociologisk ansats som syftar till att se på vilket sätt de i etnicitetsbegreppet ingående faktorerna samverkar, med särskild hänsyn tillspråkbevarandet hos olika grupper svensktalande i exil och hos dialekttalare på hemmaplan. Av speciellt intresse är de kulturella gränsdragningarna "vi" – "dom" och om/hur dessa gränser upprätthålls med språkliga medel.

Institutionen för litteraturvetenskap och nordiska språk har huvudansvaret för en studie av identifikationsområden och innovationsspridning, vilken initierades under 1997. "Innovationsstudien" (som den lite oegentligt kommit att kallas) fokuserar fenomen som vunnit spridning under 1900-talet.
I studien – som bygger på en omfattande enkät till 1 000 åttondeklassare – undersöks dels hur innovationer under 1900-talet spridits inom den s.k. Botniaregionen (dvs. Norrbotten och Västerbotten samt Örnsköldsviksområdet), dels människors mentala föreställningar om vilka som är "vi" och "dom" såsom detta kommer till uttryck i språk, ortsboöknamn etc. Vad gäller innovationerna ligger tonvikten på vilka som varit innovatörer samt vad innovationer som bilen och snabbmaten fört med sig för människorna. Enkäten berör både materiell och social kultur, och var riktad till tre generationer; den besvarades av eleverna själva, föräldrarna samt mor- och/eller farföräldrarna.
Undersökningarna har en korologisk aspekt i den meningen att de förhoppningsvis kan uppvisa vissa mönster för hur olika bygder eller orter inom undersökningsområdet förhållit sig till innovationer genom att ta till sig nyheterna eller att "göra motstånd" mot företeelsen. Men det är ändå de sociala och mentala gränserna i samhällsomvandlingen inom området som blir de viktigaste aspekterna för analysen av enkätmaterialet. De mönster som framkommit ger oss en bild av innovationernas spridning (med ett mer heltäckande ord: fenomendiffusionen) inom det nordsvenska området.
Vidare analyseras som sagt kollektiva öknamn, ortsboöknamn, viktiga markörer av vilka som är "vi" och "dom". Genom att flera generationer har besvarat enkäten kan man se förändringar i synen på "vi" och "dom". De kartmönster som en analys av ortsboöknamn ger, talar tydligt om för oss de mentala uppdelningar människorna i området gör.
Denna undersökning ger grundvalarna för fortsatta studier inom de språkliga och etnologiska delprojekten, jfr delprojekt 7 och 21 nedan.

Lisa Eriksson arbetar med en doktorsavhandling i nordiska språk på temat Absolutister, anpassare och avståndstagare – dialekten som gränsmarkör och identitetsskapare bland norrländska gymnasieungdomar. Dess primära syfte är att beskriva hur språket, och då framför allt det dialektalt färgade språket, fungerar som identifikationskonstituent bland ungdomar, på såväl grupp- som på individnivå. Eriksson avser att visa hur språket fungerar som gränsmarkör mellan olika ungdomsgrupper, och hur det, medvetet och omedvetet, bidrar till att skapa föreställningar om ett "vi" och ett "dom".
De gränser som fokuseras i detta arbete är alltså inte primärt de geografiska, utan de mentala. Här är således inte bara de dialekttalande ungdomarnas berättelser intressanta, tvärtom blir det av vikt att visa på komplexiteten i det insamlade empiriska materialet och låta många olika röster komma till tals; alltifrån absolutisterna, de ungdomar som anser att man alltid och i alla sammanhang bör prata dialekt, till avståndstagarna, ungdomar som med alla medel tar avstånd från dialekten och det den representerar för dem. Vidare avser Eriksson att undersöka språkets betydelse för upplevelsen av en lokal identitet.
En redan genomförd pilotstudie visar att det dialektalt färgade språket i hög grad uppfattas som ett pojkarnas språk, varför det också är av vikt att ta reda på hur de flickor, som är starkt lokalt rotade, utåt manifesterar sin identitet.
Undersökningen koncentrerar sig på gymnasieelever i norra Norrland. Den empiriska undersökning som ligger till grund för arbetet är genomförd i samarbete med Lars-Olof Sjöström, se delprojekt 21.
Avhandlingen hämtar sina teoretiska utgångspunkter från flera discipliner i brytpunkten mellan språkvetenskap, sociologi och samhällsvetenskap; men som fokus ligger på ungdomarnas egna föreställningar om språk och språkanvändare/språkanvändning, blir anslaget snarare sociolingvistiskt än dialektologiskt. Av den anledningen görs heller inga inspelningar av informanterna; det primära är inte om en viss elev de facto är dialekttalande eller inte, utan istället varför han eller hon väljer att betrakta sig som det ena eller det andra. (Pilotstudien visar nämligen att elever som ingår i grupper/nätverk där dialekten har hög prestige ser sig själva som dialekttalande även i fall där detta uppenbarligen är högst tveksamt.) Konstruktivistiska teorier om såväl identitet som kön är naturligtvis centrala genom hela arbetet.
Den ovan nämnda empiriska undersökningen har genomförts under läsåret 1999/2000. Cirka 600 elever i gymnasieskolans årskurs 2, jämnt fördelade på sex nordnorrländska orter (Örnsköldsvik, Umeå, Lycksele, Skellefteå, Piteå och Luleå) har besvarat en enkät rörande bland annat attityder till dialekt och dialekttalande samt uppfattningen om den egna orten. Valet av klasser på respektive ort har gjorts med syfte att få en jämn könsfördelning samt en jämn fördelning mellan elever på praktiska respektive teoretiska program. Avhandlingen färdigställs för disputation år 2002.

Hanna Zipernovszky fortsätter inom denna undersökningsdel sina analyser utifrån det gemensamma medeltida kulturarvet och dess olika gestaltningar i nordskandinaviska källor och kyrkoseder. Hennes konkreta undersökning gäller en analys av konfirmations- och nattvardsseden genom tiderna med anni discretionis, dvs. nattvardsåldern, som centralt begrepp. I dessa studier står en analys av kyrkolivet i Norrland, särskilt Skelleftebygden, i förgrunden. Hon söker svar på hur åldern för första nattvarden förändrades, vilka bakgrundsfaktorer som var avgörande (familjeställning, religiösa seder och bruk i den lokala församlingen, andel pojkar/flickor m.m.).
Ulf Lundström har publicerat sina grundläggande rön kring folk- och kyrkolivet i Skelleftebygden under 1500- och 1600-talen i Kulturens frontlinjer 3. I fortsättningsstudien för åren 1650–1790 analyseras naturligtvis också kyrkolivet.
Lester Wikström bidrar med djupgående analyser av kyrkotraditionen i Skelleftebygden närmast före och efter sekelskiftet 1700 med utgångspunkt tagen i prosten Buscherus’ efterlämnade handlingar – vilka ger en blixtbelysning av Skelleftebygden just kring sekelskiftet 1700. Lester Wikströms studier får sin fortsättning i en kartläggning av kyrkoseden med särskild inriktning på den kyrkliga aktiviteten bland präster och lekfolk stegvis upp till våra dagar.
Egil Johansson samordnar religionsvetenskaps olika studier och avser dessutom att föra fram studierna till dagsläget. Det nordsvenska kyrkolivet generellt sett står i fokus. Utgångspunkten för Johanssons undersökning av konfirmationsläsningsbenägenheten och dess förändringar, är rikstäckande. Hela tiden finns i Johanssons studier den medeltida europeiska bakgrunden – arvet från Rom!
Resultaten av religionsvetenskaps forskning kommer att redovisas i ett nummer av Kulturens frontlinjer.

Detta projekt fokuserar på den nordeuropeiska timmergränsen. Denna gräns sträckte sig från södra Norge genom delar av Mellansverige, vek därefter av mot Norrland och norra Finland, och nådde sin sista fas i norra Ryssland vid sekelskiftet. Råvaran för sågverksnäringen var en långsamt och långsiktigt söndervittrande naturresurs, som måste sökas i ständigt nya områden med "framtiden för sig". I timmergränsens spår byggdes även sågverksindustri upp. Skogen som utnyttjades utgjordes av relativt opåverkade naturskogar med typiska "old-growth-karaktärer", dvs. träden var mycket gamla och innehöll stora mängder döda träd och var ofta flerskiktade. Även om vissa sidor av dessa mobila gränsfenomen, dvs. dynamiken hos den avancerande timmergräsen, redan har belysts av forskare, saknas fortfarande viktiga uppgifter om den historiska utvecklingen. Framför allt föreligger ingen övergripande syntes och utvecklad jämförelse av ekonomiska drivkrafter och ekologisk påverkan på naturbarrskogarna. Förutsättningarna för att timmergräsen skulle uppstå och utvecklas var av såväl naturgiven, teknologisk som institutionell karaktär. Till de naturgivna räknas t.ex. virkestillgång och trädslag, hamnförhållanden samt närheten till avsättningsmarknader. De teknologiska förutsättningarna bestod av ångmaskinen, järnvägen och telegrafen, medan till de institutionella hörde lagar, som reglerade skogsexploateringen och etableringen av sågverk. Uppkomsten av timber frontiers i ett internationellt och regionalt perspektiv visar även på en mycket intressant aspekt av gränsforskningsproblematiken, dvs. förekomsten av dynamiska och rörliga gränser.
orskning har genomförts av gränsens framfart i Norrland totalt och i Västerbotten regionalt samt i norra Finland och norra Ryssland, vilket resulterat i fem längre uppsatser. Dessa resultat kan relateras till den forskning om skogsexploateringens dynamiska gränser inom Kulturgräns norr, som pågår vid institutionen för skoglig vegetationsekologi, se delprojekt 10 nedan.
Forskningen om Nordfinland har lett till att Björklund kunnat identifierat en ytterligare timmergräns i Finland, som under 1800-talets senare del i grova drag sträckte sig från landets sydligt belägna skogar till dess norra. Skogarna i norra Finland kan därmed sägas ha utgjort dels en fas i den nordeuropeiska timmergränsens utveckling, dels den sista fasen i den timmergräns som svepte över hela landet. En intressant och viktig fråga blir bl.a. att söka förklara och tidmässigt bestämma när dessa gränser stötte ihop. Under 2000 kommer en uppsats med titeln "Finland – landet med två timmergränser? Skogsutnyttjande och sågverksindustri 1850–1900" att färdigställas av Björklund.
Därmed återstår att undersöka den nordeuropeiska timmergränsens första fas, södra Norge, vilken uppstod vid årtiondena runt 1850, samt att beskriva hur den norska timmergränsen försköts in i Sverige. Även denna studie kommer att redovisas i uppsatsform.
Därefter sammanställs av Björklund en syntes över den nordeuropeiska timmergränsens uppkomst och utveckling. Centralt i denna studie blir att diskutera och testa timmergränsdynamiken. Resultaten publiceras i Kulturens frontlinjer.

Detta projekt genomförs i samverkan med ekonomisk historia (delprojekt 9). Det hittillsvarande arbetet har främst varit inriktat mot tolkning av timber frontier-rörelser i Skandinavien, Ryssland och Nordamerika. Projektet har också utsträckt den skandinaviska delen av detta arbete till att omfatta norra Dalarna – ett område som utgör en anomali i den vanliga tolkningen av virkesexploateringsfrontens utveckling. Syftet med projektet är att skapa en övergripande förståelse för drivkraften bakom timber frontiers samt deras rörelse och dynamik i olika ekosystem. Ett arbete av Lena Sandberg (se för detaljer delprojekt 10b) har också genomförts, vilket varit inriktat på mikrohistoriska källor och har haft sitt fokus på det sena 1800-talets skogsutnyttjande i Västerbotten. Under hösten år 2000 kommer Lars Östlund att vara gästforskare i Montana, USA, för att bl.a. studera timber frontiers och avverkningshistorik i ponderosatallskog.
Projektet har hittills genererat fyra uppsatser (Östlund 1999a, Östlund 1999b, Östlund & Zackrisson 2000, Törnlund & Östlund 2000).

Med bondedagböcker avses anteckningar skrivna av bönder, torpare och andra personer med någon form av anknytning till jordbruket. En av dessa bondedagböcker som finns bevarade är Jonas Åströms dagbok från Degerfors (Vindeln) i Västerbotten. I denna undersökning söker Sandberg, utifrån dagbokens vittnesbörd, beskriva en 1800-talsbondes arbete med speciellt fokus på skogsarbetet. Dessutom vill hon placera in Jonas Åström i ett större perspektiv och relatera hans arbete och liv till den brytningstid, med bl.a. framväxten av en skogsexploateringsfront, som slutet av 1800-talet utgjorde. Jonas Åström var, liksom bönder i allmänhet vid den här tiden, en mångsysslare. Arbetet bestod inte bara av att bruka jorden utan även av biinkomster såsom timmerhuggning, tjärbränning, jakt och fiske. Arbetet växlade med årstiden och arbetet med biinkomster förlades till den del av året då arbetet i jordbruket var minst intensivt. Jonas Åström ägnade huvuddelen av året åt skogsbruk samt kontakter och ärenden utanför gården. Även fodertäkt upptog relativt mycket tid. Huvuddelen av dagboksanteckningarna är noteringar om vädret och arbetet på gården, men dagboken innehåller även iakttagelser och reflektioner av mer ovanligt slag i 1800-talets bondedagböcker.

Huvudfrågeställningen för denna doktorsavhandling rör hur människans exploatering, genom en rörlig "timber frontier", har påverkat olika skogstyper i ett spatialt och temporalt perspektiv. Var har under olika tider gränserna för olika slags skogsutnyttjande gått? Har vissa skogstyper blivit mer utsatta för mänsklig påverkan än andra? Går det att definiera detta i geografiska områden och dra gränser mellan olika former av skoglig påverkan? En av studierna genomförs i ett större geografiskt område (170 km2) längs Vindelälven, där det finns ett unikt historiskt källmaterial i form av en serie detaljerade skogsindelningar med tillhörande kartor. I en annan delstudie utreds hur gränser mellan olika former av skogsutnyttjande specifikt har påverkat lövträden i landskapet. Här analyseras material från den första riksskogstaxeringen på detaljnivå. I den sista delstudien, som genomförs i ett borealt skogsområde, studeras hur två mycket olika historiska källmaterial kan kombineras för att få en större förståelse för hur en rörlig timber frontier har påverkat landskapet. Inom delprojektet har också en metodik för att jämföra skogskartor från olika årtionden och med olika geometriska fel utvecklats.
Av Axelssons planerade fyra artiklar i sammanläggningsavhandlingen är hittills en artikel publicerad och en är accepterad för publicering i högt ansedda internationella vetenskapliga tidskrifter. Av de resterande två artiklarna föreligger en som färdigt manuskript och en är nyss påbörjad. Detta innebär att hon inte kommer att ha några problem att bli klar i tid enligt ovan.

Denna undersökning behandlar meddonsterminologin inom ett område som tar sitt avstamp i Värmland och sedan över ett stort norrländskt inlandsområde når upp till Norrbotten. Undersökningen demonstrerar typologiska och terminologiska novationer och gränser (och gränsförskjutningar) inom undersökningsområdet, vidare mentala gränser mellan arbetslivet i bolagsskog och bondeskog.
Med de nya körredskapen, främst timmerdoningen med alla sina specialdelar, introducerades en mängd nya termer i dialekterna. För avvisaren, den detalj i getdoningen som hade till uppgift att hindra fastkörning i stenar och träd, inlånas i dialekterna i nordvästra Ångermanland och de inre delarna av Västerbotten – det område där de nya doningarna med avvisare först introducerades av värmlänningar – således fryksdalsordet rafs. På många andra håll används däremot inhemska ord för föremål som kunnat associeras med avvisare, t.ex. vanne, sedan gammalt i dialekterna ordet för slädens kantslana eller för höskrindans sidoslåar. På åter andra håll bildas nya ord eller upptas ord som tillverkarna använt, avledare, avbärningsjärn osv. Det är intressant att se hur de olika dialekterna löste de aktuella terminologiska problemen, och genom dessa studier kan attityderna till den aktuella innovationsvågen också i någon mening spåras. Utgångspunkter för denna del av undersökningen är Kolbjørn Aunes monografi Sledenemningar: Ordgeografisk studie med kart (Skrifter frå Norsk målførearkiv 32), Oslo 1976, samt Jerker Öströms 1963 vid Uppsala universitet framlagda licentiatavhandling om meddonsterminologin i övre Norrland.
Öström fortsatte inom projektet arbetet med att slutföra sin forskning om den aktuella terminologin med siktet ställt på en doktorsavhandling, men då han hastigt rycktes bort påsken 1999, kom denna avhandling tyvärr aldrig till stånd. Ett par kapitel kommer dock att utges i Kulturens frontlinjer av medarbetare inom projektet. – Studien anknyter till ekonomihistorikernas och ekologernas studium av timber frontiers (delprojekten 9, 10a och 10 b, 11).

I projektet behandlas västerbottniska traditionella båtar ur ett kulturellt perspektiv. Studien grundar sig på en inventering av allmogebåtar i Västerbotten (utom fjällkommunerna) som genomfördes av Lundström 1989–91. Undersökningen tar upp båttyper i sjöar och rinnande vatten, alltså inte kustens båtar. Ett antal båttyper presenteras med belägg och utbredningskartor och just båtarnas utbredning och benämningarna visar sig vara mycket intressanta i en kulturgränskontext.
Resultatet av undersökningen publicerades som nummer 15 i Kulturens frontlinjer. En slutsats av undersökningen är att utbredningen av båttyper mera beror på kulturella faktorer än att funktionen kräver en viss båttyp. Varje båttyp kunde nämligen ha varianter som svarade mot funktionella krav. Utbredningskartor över båttyper visar likheter med dialektområdenas utbredning i Övre Norrland. Norra Västerbotten, södra Västerbotten och gränsbygderna mot Ångermanland är tre områden med var sin karaktär vad gäller båttyper. Både dialekter och båtar visar på likartade kulturområden vilka sträcker sig mot inlandet och visar hur folk har rört sig bl.a. i samband med koloniseringen. Det område som vetter mot Ångermanland är präglat av ångermanländsk kultur och gränsen mot södra Västerbotten har länge utgjort en kulturgräns. Gränsen mellan norra och södra Västerbotten varierar något beroende på vilken företeelse som karteras. Gränsen kan ha ägt giltighet redan under medeltiden: Sockenbildningen hade 1314 nått upp till Bygdeå och i området norr om Bygdeå fanns birkarlar. Samma område hade ryssarna anspråk på. Denna skisserade gräns ansluter i väster till gränsen mellan Pite lappmark (som hade birkarlar) och Ume lappmark, som förvaltades av kungens fogde. En annan gräns som kan skönjas i båtmaterialet går 4–5 mil från kusten i nordsydlig riktning och kan vara en gammal etnisk gräns mellan samer och nordisktalande. Gränsen sammanfaller sannolikt med gränsen mellan den odlade bygden och kronans allmänning som den såg ut i ett tidigare skede. Likheter finns mellan kustens båttyper i Västerbotten och Österbotten. Kinningsbåten som finns i norra Västerbotten och Jakobstadstrakten i Österbotten visar sannolikt på kontakter inom delar av området. Gamla kontakter med Finland avspeglas i termer som håp och i användandet av asp som båtvirke. De kulturella gränser som kan skönjas i materialet kommer att undersökas närmare i delprojekt 14.