Lundström har utarbetat en rekonstruktion av Skellefteå socken 1539–1650 (publicerad i Kulturens frontlinjer 3; 575 sidor). Huvuddelen av boken utgör en sammanställning av uppgifter rörande varje gård i den dåtida socknen med personnamn, areal, näringar, kontakter med andra bygder, i vissa fall bomärken och gårdsnamn m.m. Vissa gårdar får man en särskilt god bild av där man tack vare Johannes Bureus’ uppgifter kan se namn på familjemedlemmarna, giftermålspartners samt bostadsorten för utflyttade.
Varje by har kortfattade presentationer, där bl.a. äldre skrivningar av byanamnet ingår samt utmärkande drag för byn. I ett 130-sidigt inledningskapitel görs en summering av olika ämnen. Socknens fjärdingar och rotar kartläggs sedan i syfte att komma åt socknens mindre byggstenar. Uppgifter rörande etniska grupper dokumenteras under perioden och bilden görs fylligare av ortnamnsbelägg. Olika näringar dokumenteras såsom jordbruk, boskapsskötsel, fiske, säljakt, gruvdrift, kalkutvinning, tegelslagning m.m. Ett stort namnmaterial som betecknat fiske- och säljaktsplatser från perioden presenteras vidare. Namnen ger information om olika aktörers språk. En del av namnen kan tolkas som samiska namn och bland namnen finns även västliga nordiska namn. Namnmaterialet är en grund för vidare forskning. Redovisningen av fiskesjöar kan användas till att rekonstruera kommunikationsleder och olika bygders intresseområden i det undersökta området. En viktig kommunikationsled är Bureälven och därmed förbundna åar som Risån, Sikån och Tallån. En annan kommunikationsled är naturligtvis Skellefteälven.
Vidare kan gränsen i inlandet mellan samiskt och nordiskt skönjas. Före 1500-talet kan en gräns mellan nordiskt och samiskt ha gått närmare kusten, något som möjligen de samiska ortnamnen där indikerar. Den gränsen kan ha gått vid nuvarande kommungränsen mellan Skellefteå och Norsjö. Det finns även namn närmare kusten som är samiska och som kan ha samma höga ålder. Under 1500-talet har bönderna trängt in i nuvarande Malå och Arvidsjaur med sitt fjällträskfiske. Även kulturgränsen mellan nordiskt och finskt i Byskeområdet kan belysas utifrån namnmaterialet.
En verksamhet som har främjat kontakter inom det övrenorrländska området under 1600-talet är gruvbrytningen i Nasafjäll. Driften vid gruva och smältverk sköttes främst av utskrivna bruksknektar från Bottenvikens kustområde. Transporterna till och från gruvan sköttes av samer som brukade ren och ackja.
Skriften innehåller också en dokumentation om handeln och handelsmännen. En koncentration av köpmän fanns i Storkåge, Bureå och Falmark. Den stora förekomsten av handelsmän i Bure älvdal förklaras utifrån ett antagande om älvdalen som en viktig kommunikationsled. Här har sannolikt olika etniska grupper mötts.
I Bureå fanns även en kyrklig institution som kan ha bedrivit undervisning och vars effekter kan spåras i ett antal studenter under perioden. I boken studeras kontakter med andra bygder.
Tack vare att Johannes Bureus’ släktanteckningar rörande 1500-talet medtagits blir det möjligt att kartlägga kontakter med andra regioner i Norden. Särskilt goda kontakter har funnits mellan området och Mälardalen. Detta mönster gäller sannolikt även de övriga socknarna i det dåtida landskapet Västerbotten. Bilden bekräftas av Stockholms stads tänkeböcker. Landskapet Västerbottens kontakter med Mälardalen skedde med fartyg under sommarhalvåret medan landskapen söder om Västerbotten upprätthöll de mellansvenska kontakterna på snöföret. Denna skillnad i kontakter finns redan under medeltiden och visas av biskoparnas visitationer i Norrland som hade denna uppdelning i transportsätt. Vidare har Skellefteå sockens kontakter med grannsocknarna varit viktiga. Däremot har förbindelserna med andra socknar i Västerbotten och i Norrland varit av mindre betydelse. Smärre förbindelser har även funnits med Norge och Österbotten i Finland. I norra delen av Skellefteå socken finns många uppgifter om kontakter med Piteå socken. Allmänt verkar Piteå vara den grannsocken som Skellefteå socken haft mest kontakt med. Skellefteås birkarlar under perioden hörde till Piteås birkarladistrikt och just det faktum att birkarlar förekom i Skellefteå socken visar på en koppling norrut. Birkarlar förekom däremot inte i Bygdeå och Umeå socknar.
En gräns kan ha gått mellan Skellefteå socken (inklusive Lövånger) och Bygdeå socken. Bygdeå socken var den nordligaste socknen i Sverige år 1314 och området norr om Bygdeå var speciellt så till vida att ryssarna gjorde anspråk på landet norr om Bjuröklubb. Området norr om Bygdeå socken kan ha haft en lösare koppling till den svenska kronan. Men mot Piteå finns en kulturgräns nordiskt – finskt.

Lundström har 2001 publicerat en fortsättningsstudie rörande Skellefteå socken omfattande tidsperioden 1650–1790. Källmaterialet är under den här tiden rikare och tillåter därför undersökningar om de olika byarnas aktivitetsfält – giftermålsfält och andra kontaktmönster – samt presentationer av de nätverk som byarna tillhörde. Denna undersökning kan med fördel jämföras med den demografiska studie av Skelleftebygden som genomförs av historikern Anders Brändström (delprojekt 15). Territoriell indelning i husförhörsrotar och fjärdingar kommer i den studie som nu är under bearbetning av Lundström att analyseras och jämföras med kommunikationsledernas sträckningar. Syftet är att lokalisera gränser för mindre enheter inom den stora socknen. Dessa mindre enheter kan sedan jämföras med dem som framkommer i Daniel Lindmarks studier rörande katekesbytet i början av 1800-talet i Skelleftebygden (delprojekt 17). Kontakterna mellan Skellefteå socken och andra bygder i Nordskandinavien kommer att studeras och jämförelser göras mellan tiden fram till 1621, då landsköpet var tillåtet; tiden 1621–1765, då möjligheter till landsköp och bondeseglation var begränsade; samt tiden 1765–90, då bondeseglationen åter tar fart och de finbladiga sågverken anläggs. "Nätverkens" utseende kommer att kunna jämföras före och efter 1765 då regleringarna av bondeseglationen lättar något. Efter 1765 kan man vänta sig att borgerliga drag kommer in.
Genom att dopnamnsmaterialet blir närapå fullständigt för perioden kan innovationer och borgerliga drag i namnskicket studeras och därvid kopplas samman med Linnea Gustafssons undersökning om dopnamnsskicket 1791–1890 (delprojekt 16). Ett område som uppvisar borgerliga drag är socknens centrum Prästbordet, där man tidigt antar släktnamn och ger barnen fler än ett förnamn. Befolkningen är rörlig och har studerat eller i många fall skaffat hantverksutbildning på annat håll.
Uppgifter om etniska grupper kommer att registeras och analyseras för perioden. Ett samarbete har inletts med Olavi Korhonen och Lars-Erik Edlund för att registrera ortnamn som kan belysa en tänkt gräns mellan nordiskt och samiskt. Denna gräns mellan kusten och inlandet som kan skönjas vad gäller båttypers utbredning i Västerbotten (delprojekt 13), och som tycks sammanfalla med gränsen mellan bygden och allmänningen i ett tidigare skede, kommer att undersökas vidare med avseende på utnyttjande av allmänningen och genom registrering av etniska markörer. Målet är att undersöka allmänningens karaktär och försöka besvara frågan om gränsen ursprungligen varit en etnisk sådan. Jämsides med allmänningen görs en undersökning om kolonisationen av detta område. Genom att kolonisationen tar fart efter 1750 tränger nybyggare in i Lappmarken samtidigt som samer flyttar ner till kusten.

Boken är under planering.

Denna studie har slutförts och publiceras i Kulturens frontlinjer 19 under titeln "Partnerval och kulturella gränser. Giftermålsmönster i Skellefteåbygden 1720–1900". I studien görs ett försök till kartläggning av kulturgränser i ett landsbygdsområde i norra Sverige. Undersökningen är fokuserad på valet av äktenskapspartner från olika byar och från olika sociala grupper i Skellefteåbygden under perioden 1720–1900. Genom att använda rekonstruerade och databearbetade församlingsuppgifter om 13 857 giftermål, har författaren kunnat göra en analys av giftermålsmönstren. Äktenskap i detta område skulle kunna förväntas vara styrda huvudsakligen av "kulturella konventioner". Hypotetiskt sett skulle dessa äktenskap främst vara ekonomiska arrangemang i vilka egendom, släktskapshänsyn och familjeorganisation skulle spela de viktigaste rollerna.
När man använder roteindelningar från det tidiga 1700-talet som utgångspunkt, finner man fyra olika äktenskapsfält i Skellefteå. Rote 1 i norr, rote 7 i väst och rote 12 i sydöst framstår som isolerade områden. I dessa delar av församlingen gick valet av äktenskapspartner huvudsakligen i en riktning. Om en ung man inte kunde finna en fästmö på orten, försökte han finna en i de angränsande områdena. En rörelse i motsatt riktning förekom sällan. En man från Skellefteås centrala delar sökte sig nästan aldrig till rote 1, 7 eller 12 för att hitta en äktenskapspartner. Rote 1, 7 och 12 skilde också ut sig från resten av församlingen i dialektalt hänseende.
Analysen pekar också på befolkningstäthetens betydelse. När befolkningen ökade i Skellefteåområdet under 1800-talet, blev giftermål huvudsakligen lokala företeelser. Under andra hälften av 1800-talet ingicks 70 % av alla äktenskap i de större byarna mellan personer födda i eller bosatta i byar inom en 10-kilometers radie.
Detta delprojekt kan naturligt länkas till Ulf Lundströms longitudinella studier av Skellefteå sockens bönder och gårdar 1539–1650 och 1650–1790 (delprojekt 14a och 14b), vidare till undersökningar av dialektala gränser i Skellefteområdet, där mönster i partnerval kan matchas mot de språkliga gränser som uppvisas (delprojekt 4), och anknyter dessutom nära till Linnea Gustafssons undersökning av personnamnsskickets förändringar i Skelleftebygden (1791–1890; delprojekt 16). Dessutom har studien sin givna anknytning till ekonomhistorikerna Torbjörn Danells och Sven Gaunitz’ undersökning av företagandet i Skelleftebygden (delprojekt 18). Metodologiskt finns nära anknytning också till Peter Skölds projekt (delprojekt 24) och Birger Winsas (delprojekt 30).

Nordisten Linnea Gustafssons avhandling behandlar dopnamnen i Skellefteå 1790–1890. Hennes mål är att undersöka och klarlägga de nya namnens introduktion och första spridningsfas ur ett socialt perspektiv inom ett geografiskt begränsat område. Materialet – omfattande hela 60 000 namn – har grupperats socialt, baserat på den titel som fadern har i födelse- och dopboken, med undantag för barn födda utanför äktenskapet, vilka behandlas separat. Ur företrädesvis socialt perspektiv undersöks sedan hur dopnamn sprids mellan olika grupper. En av hypoteserna är att borgerlighetens framväxt under 1800-talet haft avgörande betydelse för namngivningen. Det är också tydligt att det är borgargrupperna som introducerar engelska namn som Jenny och Fanny, men det är också väl värt att registrera att när detta namnmode sedan sprids ut till omlandets byar, skapar bönderna på grundval av det mönster -y-namnen utgör alldeles egna namn såsom flicknamnen Berty, Manny, Menny och Minetty. Även om gränser mellan sociala grupper står i fokus i undersökningen, ger den naturligtvis också indikationer om hur innovationer sprids korologiskt.
Ett flertal av avhandlingens kapitel föreligger seminariebehandlade, medan det inledande och avslutande kapitlet mera föreligger såsom pilotstudier. Bl.a. kapitlen om teoretiska perspektiv, undersökningen av Skelleftebygdens nya dopnamn och flernamnssystemet, liksom dopnamnens spridning, har framlagts för ämnesseminariet, och delar har också lyfts fram vid vetenskapliga sammankomster inom och utanför Norden.
Studien relateras nära till andra Skelleftestudier som berör samma tid: Ulf Lundströms och Anders Brändströms demografiska studier, Daniel Lindmarks undersökningar av katekesvalet m.m. (delprojekten 14–15 och 17).

När nya företeelser introduceras kan gamla och nya fenomen leva sida vid sida under lång tid. Ibland slås det nya snabbt ut av det välbeprövade, ibland tränger nya företeelser undan gamla föremål och metoder med en förbluffande hastighet. Både införandet av nyheter och tillbakaträngandet av det hävdvunna är intressant att studera, eftersom det handlar om processer som kan ge kunskap om kulturella särdrag och kulturell förändring. Både nya och gamla företeelser kan dessutom komma att fungera som gränsmarkörer mellan olika grupper: individer förhåller sig till olika företeelser för att uttrycka sin samhörighet med den egna gruppen och samtidigt markera avstånd till andra grupper. I den moderna ungdomskulturen bildar sådant som musikval och klädstil tydliga markörer för grupptillhörighet. På motsvarande sätt fungerade valet av den gamla eller den nya katekesen som en gränsmarkör mellan olika grupper av läsare i övre Norrland på 1800-talet.
Detta delprojekt handlar nämligen om införandet av 1810 års katekes i Skellefteå socken. I husförhörslängderna finns markeringar som anger vilken katekesversion som enskilda individer använde. Genom att utnyttja Demografiska databasens Skellefteå-material kommer delprojektet att kunna relatera katekesbruket till olika typer av kunskapsdata och befolkningsdata. Införandet av den nya katekesen kommer att behandlas som ett innovations- och spridningsfenomen, där bland annat följande frågor blir aktuella: Spred sig den nya katekesen som ringar på vattnet från kyrkbyn och ut mot socknens alltmer perifert belägna byar? Är det möjligt att identifiera reliktområden där den gamla katekesen behåller en stark ställning? Sammanfaller katekesernas spridningsbild med kända gränser eller är det nya gränser som etableras? Kan man urskilja sociala och åldersmässiga mönster?
Som en viktig förklarande variabel bakom den nya katekesens spridningsbild framstår den strid om de kyrkliga böckerna som utspelades under 1800-talet. Omkring år 1805 uppträdde i Pitebygden en aktivistisk, evangelisk väckelse, nyläseriet, som på 1810-talet vann insteg i Skellefteå socken. I sitt avståndstagande från de nya kyrkliga böckerna liksom från den pietistiska andaktslitteraturen från 1700-talet, uppträdde nyläseriet som en exklusiv textgemenskap: endast Luthers skrifter och de gamla kyrkliga böckerna från 1600-talets slut, med 1689 års katekes, kunde accepteras. Nyläsarna bildade även en exklusiv tolkningsgemenskap i och med att deras skarpa distinktion mellan lag och evangelium, mellan trons och gärningarnas rättfärdighet, blev den mall utifrån vilken alla böcker, läror och lärare bedömdes. Med sin moraliserande tendens kom de rationalistiskt färgade nya kyrkliga böckerna att av nyläsarna uppfattas som förespråkare för gärningslära, på samma sätt som den pietistiska litteraturen. Huvuddelen av det arbete som hittills utförts inom delprojektet är att betrakta som inledande undersökningar inför den empiriska huvuduppgiften: att utifrån kyrkboksmaterial studera införandet av 1810 års katekesutveckling i Skellefteå socken. Medan de inledande studierna huvudsakligen har rört de mentala gränser som strukturerade skelleftebornas religiösa världsbild, kommer undersökningen av den nya katekesens införande att innebära en möjlighet att se om dessa gränser också motsvarades av mönster som är avläsbara på sockenkartan.
Den lokala undersökningen av gränserna mellan traditionalism och modernitet i Skellefteå socken, där en traditionell, folklig läskultur formerade sig till motstånd mot en modern, rationalistisk läskultur, har även en motsvarighet på nationell nivå. Hittills har en studie genomförts av läskulturens uppdelning i en folklig och en borgerlig läskultur utifrån fördelningen av de två huvudtypsnitten fraktur och antikva i bokproduktionen 1700–1829. Antikvastilen introducerades av Kungl. Vetenskapsakademien 1739 som ett medvetet moderniseringsprojekt och kom för lång tid framåt att fungera som en tydlig markör för den borgerliga, allt mer sekulariserade läskulturen. Efter några decenniers introduktionsfas, tillväxte antikvan starkt efter sekelskiftet 1800 och var vid 1800-talets mitt etablerad som den dominerande tryckstilen. Införandet av antikvan var dock ingen likformig process. Medan antikvan tidigast slog igenom i sådana litteraturtyper som naturvetenskap, skönlitteratur och biografier, fortsatte frakturstilen att dominera främst inom den religiösa litteraturen. Den svenska bokmarknaden kom således att uppdelas i en borgerlig, sekulariserad läskultur med antikvatryck och en folklig, religiös läskultur med frakturstil. Avsikten är att den genomförda studien skall kompletteras med en undersökning av typsnittens spridning i 1800-talets periodiska litteratur, såväl tematiskt som geografiskt. Hypotesen är att frakturstilen höll ställningarna längst inom den religiösa litteratur som trycktes i rikets utkanter såsom övre Norrland. Ett arbete har även inletts för att utröna huruvida frakturstilen fortfarande fungerar som markör för en speciell läskultur. Hypotesen är här att medan antikvastilen under introduktions- och tillväxtfasen utgjorde den särskiljande markören, kom frakturstilen från antikvastilens etableringsfas att fungera som en särskiljande läskultursmarkör.
Delprojektet har tydliga beröringspunkter med övriga undersökningar rörande Skellefteå socken, särskilt de inom ämnena nordiska språk, etnologi och ekonomisk historia. – Studien slutförs och avrapporteras som monografi i Kulturens frontlinjer.

18 a. Utgångspunkten för delprojektet är att studera norrländskt företagande. Många anser exempelvis att bristen på företagaranda är en viktig delförklaring till Norrlands ekonomiska problem. Här har det inte funnits mycket av småföretagsamhet och "Gnosjöanda", brukar det sägas. Är denna brist på industriellt företagande ett uttryck för speciellt nordsvenska kulturella förhållanden? Hur har de norrländska företagarna påverkats av att existera i ett gränsområde dominerat av relativt små jordbruk och tungt råvaruorienterad basindustri? Föder eller dödar en sådan företagarmiljö nya industriella spridningsförlopp? Har det funnits andra företagsformer och försörjningssätt, djupt rotade i traditionen, som har hindrat spridningen av nya ekonomiska och sociala mönster?
I Nordsverige har Skelleftebygden utvecklats till en industriregion. Bygdens näringslivsutveckling har kännetecknats av ett framträdande inslag av lokalt industriföretagande, där en för landsdelen ovanligt omfattande verkstadsindustri vuxit fram efter andra världskriget. Hur kom det sig att detta fick fäste just i Skelleftebygden?
Torbjörn Danell arbetar med dessa frågeställningar och försöker dels fördjupa undersökningen till vissa "brytningsperioder", dels följa bygdens långsiktiga utveckling och komplettera med jämförelser med andra företagsregioner i Sverige. Målsättningen är att närma sig företagandets utveckling i kulturella och ekonomiska gränsbygder utifrån de antydda frågeställningarna.
Från början var forskningen inriktad på att utreda om det fanns något speciellt med Skelleftebygdens företagande som skilde detta från företagandet inom andra områden. Därvid inriktades forskningsarbetet på företagandets förändringar under mellan- och efterkrigstiden utifrån ett komparativt perspektiv. Därefter fokuserades den äldre perioden under 1800-talet, detta för att söka några relevanta förklaringar till företagsutvecklingen under 1900-talet. Denna undersökning redovisades i en licentiatuppsats i december 1998.
I föreliggande studie görs ytterligare fördjupningar i 1900-talets utveckling vad gäller företagandets struktur och de lokala nätverken. Detta för att få ytterligare förståelse för varför och hur olika företagskulturer utvecklas över tid. I projektet deltar Jörgen Björklund som handledare och Sven Gaunitz, som gör en jämförelse med andra områden med rikt företagande. Med jämförelsematerial bidrar även Dan Bäcklunds projekt Regionala mönster i svensk ekonomisk förändring 1820–1980 och Martha Hellgrens studier av bussföretagen i Västerbotten. Disputation sker den 15 december 2000.

18 b. För Torbjörn Danell har även ett postdok-projekt skisserats som tar fasta på avhandlingens resultat att det finns en hel del gemensamma drag mellan norrländska företagsbygder, som Skellefte- och Örnsköldsviksregionen, och företagsbygder i andra delar av landet, t.ex. Gnosjö. Genom ett studium av dessa gemensamma drag, kan gräns- och förändringsproblematiken fördjupas. Det verkar som om företagandet i periferin under lång tid skapat sina egna släktskapsrelationer mellan olika områden.

Denna studie är ett samarbetsprojekt mellan projektet och Skellefteå kommuns historiekommitté. Studien koncentreras på att klarlägga utvecklingen av företagen och den lokala företagskulturen mot bakgrund av framväxten av ett industriellt präglat lokalsamhälle och dess omvandling. Tidsperspektivet är tvåhundraårigt: från förindustriell till postindustriell Skelleftebygd. Studien skall utmynna i en samtidsanalys, där frågan om industrisamhällets framtid ställs mot utvecklingen under de senaste decennierna.
Den grundläggande uppgiften för detta delprojekt är att kartlägga företagandet och den industriella utvecklingen för den strukturanalys som kommer att utgöra ryggraden i boken, tillsammans med exemplifieringar och situationsbilder från olika tiders samhällsförhållanden. Författaren genomför en företagspopulationsstudie gällande hela 1900-talet. Vidare pågår arbetet med att samla in den nu levande företagartraditionen genom intervjuer och studiecirklar. Aktuellt är också att söka förankra studien i den nutida industri- och företagsmiljön i Skellefteå och de historiska kvarlevorna där i form av miljöer, traditioner och byggnadsminnen. Detta är helt nödvändigt för att kunna producera den önskade boken, men är också starkt vetenskapligt motiverat.

Ett källmaterial som på ett mycket närgånget sätt speglar nätverk och mobilitet inom Skelleftebygden är de i rubriken nämnda: privatbrev, dagböcker – både mer omfattande och lapidariska dagsanteckningar i almanackor – och auktionsprotokoll. Dessa källor speglar dock inte bara vilka aktivitetsfält människor i bygden haft under olika tider, de speglar också synen på nyheter, olika tänkesätt osv. Britt Liljewall säger i Bondevardag och samhällsförändring: Studier i och kring västsvenska bondedagböcker (Göteborg 1995) så här: "När man ser en människa som en komplicerad och självständig historisk aktör och betraktar henne ur flera olika synvinklar blir diskussionen om representativitet omöjlig – och kanske ointressant. Att ge en mångsidig belysning, att återskapa en realistisk helhet, att åstadkomma en tät analys och en ‘tjock beskrivning’ (thick description) blir viktigare än renodlingen av ett klart avgränsat delproblem inom den historiska mångfalden" (a.a. s. 22).
Genom olika studier under de senaste åren, bl.a. just Britt Liljewalls doktorsavhandling, har visats vilka utmärkta källmaterial bondedagböckerna utgör. I analysen kan man också anknyta till den omfattande diskussion om levnadsberättelser, muntlig historia och personhistoria som förts inom ett flertal ämnen, jfr t.ex. S. Augustinsson, Individen i centrum, Uppsala 1989. Rent språkliga analyser av en dagbok som löper över tiden har därtill genomförts av John Svenske i Skrivandets villkor: En studie av dagboksskrivandets funktioner och situationella kontexter utgående från Backåkers Eriks dagbok 1861–1914 (Uppsala 1993).
Intressanta material har framtagits inom projektet, bl.a. en kvinnodagbok som förts av kvinnor i två generationer från 1906 fram till idag i Byske. Ett fynd är vidare en annan kvinnodagbok, som härrör från förra delen av 1800-talet. Åtskilliga auktionsprotokoll har också framtagits. Flera sviter dagböcker har dessutom återfunnits i Degerfors (Vindeln), dels en 1800-talsdagbok som visar på en bondes/handelsmans verksamhetsfält och kontaktvägar (denna dagbok analyseras inom delprojekt 10 b, se ovan), dels en småbrukardagbok som täcker in förra delen av 1900-talet.
En kvinnodagbok förd från 1936 och framåt i Åsele utgör ett annat, spännande källmaterial. Denna dagbok har genom insatser vid excerperingsdatabasen Diabas/Bjurholm tillgängliggjorts i digital form. De nedskrivna anteckningarna har en knapphändig karaktär och kan jämföras både till form och innehåll med bondedagböckernas stenstil. Som påpekats är det omöjligt att diskutera representativitet utifrån ett dagboksmaterial, vilket påpekas bl.a. av Liljewall och Svenske. Ett dagboksstudium ger istället en god förutsättning för att rekonstruera och återberätta en livshistoria och för att sätta in den i en social och kulturell kontext. Ur den just här aktuella dagboken kan man bl.a. utläsa hur moderniseringen når det västerbottniska inlandet, där nya tankesätt och värderingar gör sitt intåg, där nytt möter gammalt. Under en och samma vecka år 1968, finns t.ex. noteringar om att kvinnan har låtit permanenta ("penta") håret och att ull kardats på traditionellt vis i hennes hem. Utöver moderniseringsperspektivet kan man rekonstruera det sociala nätverk som omger kvinnan och hennes familj. I dagboken kan man paradoxalt inte nå de kvinnliga vardagssysslorna, eftersom anteckningarna upptar de aktiviteter och händelser som bryter av från vardagsmönstret. En iakttagelse som är frapperande vid genomläsning av anteckningarna är att kvinnan i första hand beskriver de sysslor som andra familjemedlemmar utför. Det skulle därför vara meningsfullt att göra en jämförelse med bondedagböcker förda av män; hypotesen är att de huvudsakligen beskriver de egna sysslorna. Man kan i så fall fråga sig om kvinnans nedtonande av de egna arbetsinsatserna är ett utslag av självvärdering? Kan det säga något om synen på männens och kvinnornas arbetsuppgifter? Eftersom just den här aktuella dagboksförfattaren är i livet kommer undersökningen att kombineras med en serie intervjuer. Detta ger unika möjligheter till efterkontroller för att få kännedom om personer omnämnda i dagboken, relationer dem emellan, och platser. Dessutom kan man via dessa intervjuer få kännedom om kvinnans vardagliga arbetssysslor som endast till ringa del finns omnämnda i dagboken.

Lars Olov Sjöströms undersökning berör moderniteten i det traditionella. Arbetet är inriktat på ett studium av hur moderniteten byggt upp nya kulturella strukturer och gränser i Skellefteområdet och i angränsande bygder. Tanken är att undersökningen skall ha sin tyngdpunkt på 1900-talet. Förhållandet mellan individ och kollektiv fokuseras i den undersökningsdel där Sjöström speciellt studerar innovatörerna. Vilka var de som förmedlade en ny tids föremål och idéer till byar, samhällen och småstäder i Nordsverige? Vem är moderniseringens subjekt i lokalsamhället och i regionen? osv.
I undersökningen ligger tonvikten på modernitetens kulturella processer. När den nya tidens synsätt, värderingar och materiella kultur fick sitt genombrott i området utraderades en del tidigare kulturgränser, medan nya skapades. Med rubriken Modernitet i det traditionella markeras att man inte utan vidare kan beskriva moderniteten som något utifrån kommande som ersätter traditionen. Även traditionen kan vara "modern" i den meningen att den kan ha utvecklat moderna drag.
Teoretiska perspektiv i undersökningen hämtas från olika håll. Ett perspektiv utgör den definition av begreppet modernitet som Magnus Berg ger i boken Brottningar med begrepp, ett annat perspektiv har hämtats från Modärna tider (1985), i vilken olika forskare skriver om relationen mellan stad och landsbygd och mellan olika samhällsklasser. Ytterligare andra infallsvinklar har hämtats från samlingsvolymen Människor och föremål (1991), där nya metoder för den etnologiska föremålsforskningen presenteras. Framför allt är det den ideologiska och symboliska analysen av föremålen, både i den direkta brukssituationen och i föremålets olika positioner i kommunikationskedjan från tillverkare till slutligt användande, som kan frilägga modernitetens tankar.
Med utgångspunkt från den undersökning av innovationsspridning som presenterats i skriften "Vi" och "dom" i norra Sverige. Nutida identifikationsmönster och moderniseringsstrategier i ord och sak 1 (Kulturens frontlinjer 12) – och inte minst de hypoteser som den genererade – har Lars Olov Sjöström och nordisten Lisa Eriksson genomfört en ny undersökning bland gymnasieelever i Norrbottens län, Västerbottens län och Örnsköldsviks kommun ("Botniaregionen"), med fokus på nutid. Undersökningen handlar om ungdomars språk, förhållandet till dialekter, hur man ser på sin hemort och på olika ungdomsgrupper där, synen på manligt och kvinnligt, fritidsvanor osv. Speciellt tittar man här på hur den nya datakommunikationen påverkar livet och den sociala kulturen bland de unga. Skaffar de sig vänner via Internet? Hur ser de på IT-utvecklingen? Finns det regionala skillnader mellan ungdomars IT-vanor och IT-syn? Överbryggs gamla gränser eller skapas nya? Se vidare ovan under delprojekt 7.
Empiriskt hämtas Sjöströms primärmaterial även från tidningen Norra Västerbotten 1930–1940. Syftet är att studera hur moderniteten byggt upp nya kulturella strukturer och gränser i Skellefteområdet med omgivande nordskandinaviska bygder. Tidningsundersökningen kan ge värdefull empiri till de centrala frågeställningarna i avhandlingsarbetet. 1930-talet är en period som kännetecknas av att en ny industri- och företagsstruktur växer fram. Sjöströms undersökning har därför många anknytningspunkter till det delprojekt som ämnet ekonomisk historia arbetar med inom Kulturgräns norr.