Utgångspunkten för detta arbete är att undersöka hur moderniseringen i Sverige och Finland påverkade den kulturella assimileringen i svenska Tornedalen. Särskild uppmärksamhet ägnas språkbytesprocessen i en socioekonomisk kontext. Därigenom undersöks hur språkbytesprocessen påverkades av den statliga försvenskningspolitiken jämfört med den allmänna moderniseringen i form av industrialisering, urbanisering, migrationer och ändrade äktenskapsmönster. Undersökningens medelpunkt är svenska Tornedalen, vars utveckling jämförs både med Övre Norrland och finska Tornedalen i ett övergripande centrum–periferi-perspektiv som konceptuell ram. Svenska Tornedalen får i det sammanhanget karaktären av en buffertperiferi mellan två nationalstater. Ett nord-sydligt perspektiv bryts alltså mot ett öst-västligt. Mot en gammal kulturgräns mellan svenskt och finskt ställs en ny nationsgräns, som med tiden får karaktär av en nyskapad kulturgräns där just det nationella innehållet blir en viktig del i den nya kulturella identiteten.

Syftet med denna undersökning är att i en första del beskriva lingvistiska förändringar som skett i tornedalsfinskan från mitten av 1800-talet fram till 1960-talet. Denna del blir delvis på grund av det tillgängliga materialets art till övervägande delen traditionellt dialektologisk, med en diakronisk översikt över framför allt centrala fonetisk/fonologiska och morfologiska drags utveckling. Även vissa, språktypologiskt intressanta, syntaktiska drag liksom lexikon kommer att studeras.
I en andra del, som blir mera sociolingvistiskt betonad, ställs material från bandinspelningar gjorda på 1960-talet mot material som i början av 1990-talet insamlats av forskare vid de finska institutionerna i Stockholm och Tammerfors. Detta innebär unika möjligheter också internationellt att på såväl gruppnivå som i viss utsträckning på individnivå studera den språkliga variationen, förändringar och bevarade språkdrag under en period omfattande cirka tre decennier. Både 1960-tals- och 1990-talsmaterialet är inspelat i byarna Aapua och Matarengi (Övertorneå) i Övertorneå kommun och omfattar både äldre och yngre informanter.
I en tredje etapp, slutligen, kan det modernare materialet utnyttjas för en beskrivning av utvecklingstendenser inom tornedalsfinskan under en period om cirka 150 år.
Freden i Fredrikshamn 1809 efter svensk-ryska kriget innebar, som konstaterats i många sammanhang, en klyvning av en språkligt och kulturellt enhetlig älvdal. Den tornedalska befolkningen på den västra sidan om Torne älv och dess nordligare biflöden, Könkämä och Muonio älvar, blev en finskspråkig gränsminoritet vid det geografiskt förminskade Sveriges östgräns. Gränsdragningen fick på lång sikt en avgörande betydelse för utvecklingen på den svenska sidan, men förändringarna blev i varje fall på kort sikt inte så snabba och så radikala som man ibland kanske föreställde sig både i den förlorade rikshälften och i den kvarvarande. En anledning till att de snabba förändringarna uteblev, i varje fall på lokal nivå, var att kontakterna över gränsen under lång tid fortsatte nästan som om ingenting hänt.
I det nu kejserliga storfurstendömet började emellertid företrädare för den framväxande språkvetenskapen när något årtionde förflutit sedan gränsdragningen att oroa sig för det finska språkets utveckling i svenska Tornedalen. I Sverige kände man en motsatt oro, nämligen för att den nya gränsbefolkningen på den svenska sidan inte tillräckligt snabbt skulle lära sig svenska och identifiera sig svenskt. De finska språkmännens oro ledde till att man 1870 skickade ut en forskare, Paavo Salonius, till svenska Tornedalen, med två uppdrag, dels att försöka utröna om tornedalsfinskan var västfinsk eller östfinsk till sin dialektala karaktär (vilket var en stridsfråga bland dåtidens finska dialektologer), dels att försöka utröna om tornedalsfinskan blivit svenskpåverkad. Salonius menade att tornedalsfinskan var mindre svenskpåverkad än åbofinskan, som han kände till väl genom tidigare studier.
För den språkliga beskrivningen av tornedalsfinskan under 1800-talet och 1900-talets tre första decennier används som källor olika texter, bl.a. Salonius’ uppteckningar, texter skrivna av Læstadius och andra, anteckningsböcker, brev (bl.a. privat korrespondens och läsarbrev från tornedalingar till Haparandabladet), m.m. Dessa ger underlag främst för en traditionellt betonad deskriptiv framställning. För början av 1900-talet utnyttjas därutöver också dialektuppteckningar utförda av de finska forskarna Airila, Kettunen m.fl. Från och med 1950-talet finns dialektinspelningar på ljudband, till en del också transkriberade, som i hög grad möjliggör användandet av en sociolingvistiskt inriktad variationsanalys.
För den historiska och sociologiska beskrivningen av Tornedalens kulturella och utbildningspolitiska utvecklingshistoria finns tillgång till en stor mängd litteratur i form av artiklar, avhandlingar, utredningar och olika slag av översiktliga framställningar. I vissa avseenden kan kompletteringar i källmaterial komma i fråga.
Arbetet utförs inom ramen för professuren, men i tidsplanen inkluderas en sabbatstermin.

Winsa studerar giftermålsmönstren för individer från de finskspråkiga kommunerna Haparanda, Övertorneå och Pajala som gift sig med individer från Överkalix och Kalix kommuner. Kartläggningen omfattar tiden 1950–1991, och materialet utgörs av lysnings- och vigselböcker. Där får man uppgifter om mantalskrivningsort hos det gifta paret, samt efter 1969 även födelseort. Finskt medborgarskap är antecknat, liksom oftast om individen är född i Finland. Efter 1969 är alltid födelselandet antecknat. Giftermålet inskrivs i den församling där giftermålet sker, men det tycks ha funnits/finnas/ en tradition att man oftast gift/er/ sig på kvinnans hemort. Med hemort för kvinnan menas här mantalsskrivningsort.
En hypotes som prövas i undersökningen är om kvinnor i högre utsträckning än män tenderar att betrakta giftermålet som en form av social positionering och att språkstatus därvid kan tänkas förutsäga giftermål över språk- och kulturgränser. Svenskan har högre status än finskan, och detta förhållande borde alltså kunna avläsas i giftermålsmönstren.
Hypotesen har i den föreliggande undersökningen bekräftats. Det är nämligen avsevärt färre män än kvinnor från de finskspråkiga gränskommunerna som finner sin partner i Kalix eller Överkalix. Det tycks emellertid också vara så att denna tendens så småningom (under 1980-talet) mattats av, i och med att det finska språkets status stigit.
Undersökningen publiceras i Kulturens frontlinjer 19. Studien har nära anknytning till Anders Brändströms och Peter Skölds undersökningar ovan (delprojekten 15 resp. 24).

Birger Winsa ställer i sina undersökningar om den lokala lokalt skrivande i Tornedalen bl.a. följande frågor: I vilken social kontext befinner sig lokala skribenter i Tornedalen och vilken funktion har de i bygemenskapen? Syftet är att nå kunskap om de individer som är aktiva skribenter i tvåspråkig miljö. Avsikten är att kartlägga meänkielis/finskans sociala funktioner i Tornedalen utifrån studier av de individer som är verksamma inom kultursektorn och företrädare för lokal sociokulturell byautveckling. Genom att kartlägga den sociala kontexten bland ett 20-tal skribenter som skriver på svenska/meänkieli/finska i tornedalsområdet kan man nå ökad kunskap om vilka gemensamma sociala faktorer som lokala kulturaktivister besitter vad gäller tvåspråkighet, utbildning, läsintresse, skriftlig verksamhet, brevskrivande, sociala ambitioner, deras funktion i byns sociala nätverk; inställning till finska/meänkieli, tvåspråkighet, etc. Man kan anta att tornedalsfinskan/meänkieli bland dessa individer är det mer kontextbundna språket, medan svenskan är det mer analytiska och kontextreducerade. Det finns färre författare i svenska Tornedalen i jämförelse med finska Tornedalen. Allteftersom individerna tillägnar sig svenska som det lokala kontextbundna språket bör antalet författare och skribenter bli fler, något som tycks vara påtagligt sedan början av 1970-talet. Kulturverksamheten både på svenska och finska/meänkieli har ökat i Tornedalen. Tidigare studier har framför allt kartlagt den informella så kallade livsvärlden bland tvåspråkiga tornedalingar och minoriteter generellt. Få studier har sökt kartlägga lokalsamhällets offentlighet.

Vid freden i Fredrikshamn 1809 förlorade Sverige vad som idag i stort sett motsvarar Finland, som uppgick som storfurstendöme i det ryska tsarväldet. Själva landgränsen lades till följd av vad som måste betraktas som en kompromiss med få undantag längs huvudfåran i Torneälven, Muonioälven och Könkämäälven. Den nya gränsen kom på detta sätt att få en hel del följder för den bygd som direkt påverkades. På detta sätt delades exempelvis byar mer eller mindre mitt itu. Det var byar som tidigare genom en rad gemensamma byangelägenheter bildat naturliga sociala enheter åtminstone sedan medeltiden. Mycket talar för att en delvis ny social situation uppstod för den huvudsakligen finsktalande befolkningen på vardera sidan om den nytillkomna gränsen. Man kan anta att detta nya åtminstone till en del även kom att ge upphov till nya anpassningsstrategier och sociala relationsmönster. Studier som specifikt tagit fasta på de sociala och kulturella följderna för den inbegripna befolkningen av denna gränsdragning saknas i stort sett helt.
Att empiriskt belysa hur det sociala livet och de normer som kringgärdade det kom att utvecklas inom Tornedalens gränsbygd efter riksgränsens tillkomst är givetvis en grannlaga uppgift. De källor som finns att tillgå utgörs av skrivna dokument från gången tid. Av sådana torde främst handlingar som belyser regleringar av konflikter bland befolkningen i direkt anslutning till gränsen och som antingen har sin grund i tvister mellan enskilda parter (civilmål) eller är en följd av lagbrott (brottmål) vara tillämpliga. Även andra kompletterande arkivkällor som rör ekonomiska och religiösa förhållanden kommer ifråga i detta sammanhang. I själva verket bör dessutom de data som insamlas inbegripa ett tidsmässigt och rumsligt jämförbart källunderlag som dels sträcker sig över en tidsperiod motsvarande en handfull decennier både före och efter 1809, och som dels inbegriper källunderlag från båda sidor av gränsen. Det finns nämligen skäl att anta att förändrade yttre betingelser inte leder till nya stabila livsmönster inom en kort tidsrymd. Dessutom kan de skilda administrativa ramar som länderna på vardera sidan om den nya gränsen motsvarar leda till skiftande livsvillkor beroende på vilken sida av gränsen som den studerade befolkningen befinner sig på.
Föreliggande studie är begränsad till att inbegripa analyser av ett domboksmaterial från den svenska sidan av nämnda gräns. Studiens fokus utgörs av två mål som rör grova våldsbrott med dödlig utgång. Genom brottens allvarliga karaktär hördes ett stort antal vittnen vid var och en av rättegångarna. Det ena våldsbrottet inträffade vintern 1832 i byn Kukkola i Karl Gustafs församling. Denna del av studien kommer, utöver händelserna i direkt anslutning till detta våldsdåd, att även omfatta ingående analyser av domboksmaterial för perioden 1820–35 som anknyter till nämnda by. Det andra våldsbrottet ägde rum i nära anslutning till byn Niemis i Övertorneå församling, och tidpunkten för detta brott var hösten 1879. De rannsakningshandlingar som dessa brott har alstrat ger, tillsammans med befolkningsuppgifter ur bl.a. husförhörslängder, ett rikt underlag för att diskutera en rad skiftande aspekter som hade med den företrädesvis svenska men finsktalande befolkningens förhållande till gränsen att göra. – Studien framläggs i Kulturens frontlinjer.