Inledning

I slutet av 1950-talet redovisades i ett antal artiklar i Norrländsk tidskrift den forskning som då bedrevs om de nordliga delarna av Sverige. Erik Bylund, Björn Collinder, Karl-Hampus Dahlstedt, John Granlund, Gunnar Qvarnström, Harald Wik m.fl. var några av dem som medverkade i artikelserien. Man inser, när man läser artiklarna drygt fyrtio år senare, både vilka stora utmaningar som fanns för dem som ville arbeta med norrländska problem och vilka uppenbara luckor i vetandet som förelåg. Kombinationen av stora utmaningar och brister i kunskapsläget kändes säkert lockande för de forskare som knöts till det vid mitten av 1960-talet grundlagda Umeå universitet. Universitetet fick också en god start på sin verksamhet, främst för att den första generationen umeforskare på det humanistiska (och samhällsvetenskapliga) området i så hög grad var inriktad på att öka kunskapen om det norra Sverige och angränsande nordskandinaviska områden. Tvärvetenskapliga satsningar, såsom det av arkeologen Evert Baudou ledda Luleälvsprojektet i början av 1980-talet, fördjupade den humanistiska forskningen i Umeå, och breddade den dessutom ut mot samhälls- och naturvetenskaperna på ett också ur nationellt perspektiv intressant vis.

I arbetet som chefredaktör för Norrländsk uppslagsbok(2) fick jag vara med och sammanfatta min generations vetande om det nordsvenska området. Det är bara att konstatera att kunskapstillväxten på detta fält varit betydande under de senaste decennierna; framför allt vad gäller den nordskandinaviska förhistorien. Men även om den humanistiska forskningsfronten rörande "forskningsobjektet" Norrland flyttats fram avsevärt under de senaste decennierna, återstår oändligt mycket att göra för att fylla ut luckorna i vetandet om landsdelen och de angränsande områdena. Det av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond sedan några år stödda projektet Kulturgräns norr: Förändringsprocesser i tid och rum(3) kommer att ytterligare bidra till utforskningen av det "nordliga rummet". Jag skall här förmedla lite om dessa tvärvetenskapliga studier och redovisa en del resultat så här långt. Som läsaren snart märker är det ibland konkreta forskningsresultat som redovisas, i många andra fall däremot works-in-progress.

Några teoretiska och metodologiska utgångspunkter

Kulturgränser och kulturområden är universella företeelser och har uppmärksammats i betydande utsträckning i tidigare forskning. Ofta är det – det lär oss vår empiri och det bestyrks av undersökningar från många håll – fråga om dynamiska gränser som är påfallande genomträngliga, andra gånger kan gränserna däremot vara mer särskiljande.(4)

Ambitionen hos en äldre generation geografer var att avtäcka den homogena (eller naturliga) regionen och dess gränser genom en analys av geologiska, klimatiska, socio-ekonomiska och kulturella egenskaper. Den naturliga regionen blev dessa geografers forskningsobjekt. Många högst intresseväckande "regionporträtt" producerades också, bl.a. inom den franska skolan med Paul Vidal de la Blache (1845–1918) i spetsen. Skolbildningens naturdeterministiska betraktelsesätt ledde dock rätt snart forskningen in i en återvändsgränd. "Den geografiska verkligheten var inte statisk och den specialiserade geografiska forskningen intresserade sig alltmer för själva förändringsprocesserna, både vad gällde natur, samhälle och kultur", som kulturgeografen Staffan Helmfrid så träffande uttrycker saken.(5)

I dagens mångvetenskapligt inriktade forskning uppfattar många forskare rummet som en kulturell konstruktion, "skapad och upprätthållen i sociala relationer och i tankevärlden, inte i första hand som en konkret geografisk lokalitet som bildar en fysisk ram kring en folkgrupps tillvaro", för att låna ord av Nils Storå.(6) Man kan här tala om ett kognitivt rum.(7) Ett sådant perspektiv har onekligen mycket som talar för sig.(8)

Vid analysen av ett kulturområde, och vid fastläggandet av gränser kulturområden emellan, är urvalet av fenomen som "konstituerar" områdena av stor betydelse. I den tidiga karteringen av kulturella fenomen kan man finna exempel på att viss arkeologisk evidens, förekomst av en typisk artefakt i bondekulturen och ett specifikt ord, ett ljudfenomen eller en böjningskategori på ett ganska oreflekterat sätt fördes samman till markörer som ansågs konstituera ett kulturområde och därmed var representativa kategorier vid avgränsningen mellan områden. Många exempel kan tas fram ur litteraturen, jag nöjer mig med ett. I en artikel i Bidrag til bondesamfundets historie (1933)(9) diskuteras utbredningen av vissa redskapstyper för linberedning samt av särskilt vinterkök samman med utbredningen av bakre r, detta i syfte att fastlägga en i sammanhanget relevant kulturgränsrelaterad empiri. Sambandet mellan de nämnda företeelserna är emellertid svårt att se, och de nämnda kategorierna är av högst varierande ålder. Att på detta sistnämnda sätt söka samband mellan evidens från skilda ämnen kan därför svårligen försvaras. Utbredningsgränser som löper intill varandra behöver ju inte alls tolkas som samvarierande; den ena gränsen kan vara en retardationsgräns, den andra en yttergräns för ett innovationsfenomens spridning. Tidsperspektivet måste således mycket noga beaktas. Den farligaste fällan i karttolkningen är annars, generellt sett, att glömma att en kartbild i bästa fall ger en "synkron och över hela ytan likvärdig skenbart statisk ögonblicksbild ur i regel komplexa dynamiska förlopp".(10)

En annan uppenbar fälla som lurar är att man drar slutsatser om samband mellan grupper av fenomen som faktiskt medtagits vid en kartering, medan de samband som reellt föreligger istället skall knytas till helt andra (icke karterade) fenomen.(11) I flera sammanhang har forskare med olika ämnesbakgrund och med olika teoretiska och metodologiska utgångspunkter sökt sammanställa faktorer som bygger upp en region – trots alla problem som är förknippade med sådana försök. I en hel del fall har faktorerna också satts i logiskt samband med varandra, detta på mer eller mindre goda grunder. Kulturgeografen Sture Öberg har på ett pedagogiskt sätt sökt sammanfatta faktorerna såsom visas i figur 1. Hans modell kan utgöra en utgångspunkt i analysen, men det finns naturligtvis flera.(12)

De kulturella gränserna förändras alltså; man kan säga att de inte bara har en korologisk utan också en kronologisk dimension. Över mer eller mindre stabila gränser och regioner, sveper också innovationer fram mellan områden, mellan grupper och – ytterst – mellan individer.(13) Det kan vara fråga om innovationer av många olika slag: förändringar i materiell kultur, tekniska innovationer, sätt att organisera produktionen, religiösa rörelser, politisk idéspridning, språkliga nymodigheter och mycket, mycket annat. Företeelser kan också ha etablerats med avsevärd fördröjning eller med påtagligt dålig genomslagskraft. Människor inom olika områden uppvisar mer eller mindre påtaglig benägenhet att anamma innovationer, vilket kan avläsas som att gränsen uppvisar högre eller lägre grad av "genomsläpplighet". Både introduktionen av nyheter och tillbakaträngandet av det "gamla" är intressanta att studera. Gränsmarkerande funktion har nämligen såväl gamla som nya företeelser. De förändringsförlopp vi här har att göra med kan beskrivas i psyko-sociala termer, där grannbygders invånare (re)agerar mot varandra antingen genom att medvetet utplåna skillnader mellan olikartade beteenden eller genom att faktiskt bibehålla och kanske rentav förstärka registrerade skillnader. I analysen är det frestande att mobilisera sociolingvistiska begrepp som kontakt, prestige och identifikation.(14) Till skillnad från det harmoniperspektiv som präglat mycket av tidigare kulturgräns- och kulturområdesforskning, uppmärksammas i flera av projektets undersökningar även konkurrens, etnocentrism och konflikter.

Kulturgränser kan ligga på olika nivåer. Vissa av dem är stabila, vi har att göra med sega strukturer djupt ner i historiens mylla, "la longue durée". Den finske etnologen Ilmar Talve har betonat att kulturgränser kan ha sina rötter t.o.m. flera tusen år tillbaka i tiden,(15) och man möter här och var i litteraturen motsvarande påståenden. Sådant tidsdjup har av allt att döma en sådan gräns som den mellan Ångermanland och Västerbotten (ibland benämnd "nolaskogsgränsen"). Avsevärt tidsdjup kan även den sydost–nordväst-diagonal ha, som (grovt taget) löper från södra Småland upp mot Värmland, och som avskiljer det "västra" Sverige från det "östra", låt vara att gränslinjens karaktär och tidsställning under senare tid på ett fruktbart sätt problematiserats.(16)

Men även på mycket lägre geografiska nivåer, t.ex. när vi studerar socknar, aktualiseras gränsproblematiken. Vi kan sålunda empiriskt belägga hur grannsocknar utvecklats i kontrast till varandra, såsom de jämtska socknarna Klövsjö och Rätan.(17)

Genom att studera en bygd på ännu lägre aggregeringsnivåer – konkret kyrkrotenivå, bynivå, familjenivå och individnivå – kan man komma förändringsprocessens aktörer ytterst nära. "Mikroskopiska" perspektiv av detta slag har sedan decennier varit självklara inom ett flertal samhälls- och kulturvetenskaper som antropologi, etnologi, språkvetenskap, historia och kulturgeografi.(18) Genom ett sådant perspektiv kan man också komma åt djupare "mentala strukturer". Det är också dessa aggregeringsnivåer som träder i förgrunden vid analysen av giftermålsfälten, vilka undersöks i många av projektets studier – i olika rum, olika tider och med olika grundfrågor i fokus.(19) Men även de perspektiv, som fångar utvecklingen på ett makroplan – för att nu tala med kulturforskaren Branimir Bratanic,(20) de "teleskopiska" perspektiven – är nödvändiga.

Projektet uppmärksammar som vi kommer att se gränser av olika slag – kognitiva, sociala och kulturella, för att nu nämna några(21) –, men även de kulturella processer som leder fram till gränser. Grundfrågan blir alltså snarare när en gräns egentligen uppstår, eller, annorlunda uttryckt, när skillnaderna mellan två områden är tillräckligt markanta för att en gräns skall kunna sägas ha uppstått dem emellan. Dessutom är det naturligtvis viktigt att det kan etableras ett rimligt samband mellan de valda variablerna.

I Kulturens frontlinjer 2 (s. 48) diskuterar Christer Winberg – och det har nära samband med det nyss sagda – kulturgränsforskningens relevans, och frågar sig bl.a.: "Är då kulturområden och kulturgränser ett angeläget forskningsområde? Kan man inte säga, att varje region vid närmare betraktande sönderfaller i en rad ännu mindre områden, och att varje försök att sätta samman dem är ett meningslöst systemsökande? Är det vidare inte en rigid inställning att till varje pris försöka se gränser i den brokiga verkligheten? Mot dessa invändningar kan sägas, att studiet av regioner och gränser blir meningsfullt, om det är ett medel, inte ett mål i sig. Syftet med studiet av geografisk utbredning på kartor är att formulera hypoteser om samband mellan olika företeelser, om utvecklingsprocesser etc." Med denna hållning är det lätt att sympatisera. Christer Winberg har också själv i sina studier av öst och väst i svensk samhällsutveckling demonstrerat hur en lång rad olikartade fenomen med areellt sett jämförbar utbredning, kan förklaras såsom samvarierande.(22)

Nordskandinaviska undersökningar

Inom projektet Kulturgräns norr fokuseras intresset konkret på det nordskandinaviska rummet och dess kulturella gränser. En provocerande utgångspunkt för projektet är därvid den karta om kulturområden som finns återgiven i Nationalencyklopedin och som ytterst återgår på Sigurd Erixon. Som synes av kartan genomkorsas de syd- och centralsvenska områdena av flera gränslinjer, medan det nordsvenska området endast avskiljs av sin gräns i söder. Redan av det vi nu vet, kan vi med lätthet konstatera att det mångkulturella Nordsverige är långt mer differentierat än vad denna karta suggererar. Flera viktiga kulturella gränser och gränszoner har också dragits fram i litteraturen.(23)

Karta 1. Denna karta visar enligt Nationalencyklopedin, band 11, s. 518, de svenska kulturområdena. Det vidsträckta nordsvenska området avgränsas som synes endast med sin sydgräns.

Några av de studier som genomförs inom projektet Kulturgräns norr har bredare nordskandinavisk anläggning. Till denna grupp hör flera språkliga undersökningar. Spelet mellan det västnordiska och östnordiska på nordskandinaviskt område under förhistorisk och historisk tid och frågor i förbindelse med nordskandinaviska identifikationsområden i äldre tid står i centrum för författarens egen forskning. Dessa studier baserar sig på dialekt- och ortnamnsmaterial. Hittills har framför allt de västnordiska språkspåren på nordskandinaviskt område fokuserats, och här har intressanta samband avslöjats, inte minst gamla språkliga reminiscenser av västligt ursprung inom det bottniska kustområdet. Dessa studier sätter på ett påtagligt sätt in det nordsvenska språkrummet i ett vidsträckt, nordgermanskt perspektiv, och är betydelsefulla för att fixera gränser, övergångsområden och barriärer inom området.(24)

Olavi Korhonen klarlägger bl.a. skogssamiska särdrag i språk och kultur ur ett kulturgränsperspektiv i sina projektundersökningar. Studiet koncentrerar sig främst på den samiska barktäkten och bruket av tallens innerbark som kosttillskott. I samverkan med skoglig vegetationsekologi, som kartlagt barktäkternas utbredning,(25) analyseras dessa kulturdrag ur etnologiskt och historiskt perspektiv, varefter den samiska terminologins språkhistoriska bakgrund närmare utreds. Det andra samiska forskningsområdet rör det samiska ordförrådet och ortnamnen utifrån dialektologiska och språkgeografiska aspekter. I denna del framstår umesamiskan, dvs. samiskan mellan Pite- och Umeälven (undantaget Arjeplog), som ett övergångsområde, som på flera punkter visar västnordiska kontakter, vilka saknas i områden omedelbart norr därom. Dessa iakttagelser knyter nära an till mina egna studier, se ovan. Flera av Korhonens studier har redan publicerats, andra är på väg.(26)

En omfattande undersökning av moderna identifikationsområden och innovationsspridning i vår tid inom ett vidsträckt nordligt område har också genomförts. Denna studie baseras på en brett upplagd enkätundersökning inom det nordsvenska området, från Örnsköldsviks kommun i söder upp till Riksgränsen i norr (den s.k. Botniaregionen).(27) Syftet har varit att undersöka dels hur innovationer under 1900-talet spridits i området, dels hur människors mentala föreställningar om vilka som är "vi" och "dom" ter sig bl.a. utifrån språklig evidens.

I en uppsatsvolym (utgiven som Kulturens frontlinjer 12) har etnologen Lars Olov Sjöström redovisat några av resultaten, bl.a. upplevelsen av moderniseringen och hur innovationer som bilen, radion, grammofonen, televisionen m.m. påverkat livet och den sociala kulturen. Ett särskilt intresse ägnas åt innovationsförmedlarna, alltså de personer som introducerade företeelserna. Syftet är att söka förstå dessa personer i sitt sociala och kulturella sammanhang och den roll de spelat för moderniseringsprocessen. Många intresseväckande resultat framkommer, bl.a. kan man av enkätsvaren se att det i påfallande hög grad var skogsarbetare som introducerade grammofonen och radion i de nordsvenska bygderna – skogsarbetarna hade ju, som lönearbetare, tillgång till kontanter och kunde därför skaffa dessa moderniteter. Beträffande introduktionen av radion och televisionen kan därtill iakttas att motståndet mot dessa innovationer var påfallande stort i en del av de nordnorrländska väckelsebygderna. Här finns onekligen intressanta spår att arbeta vidare efter.(28)

Även de kollektiva öknamnen, de s.k. ortsboöknamnen, analyseras såsom indikatorer på gränser och identifikationsområden, eftersom dessa ord ju på ett mycket påtagligt sätt målar upp gränser mellan "vi" och "dom".(29) Öknamnens karaktär har förändrats mellan generationerna. Den äldsta generationen indelar tydligt sin omvärld geografiskt med öknamn som buregafflar, tjuvlaiksjöar och saligglommersar (för burebor, laiksjöbor och glommersträskare). Dagens skolelever däremot använder beteckningar utifrån personers intressen och livsstilar eller öknamn på landsbygdsbor (eller stadsbor) i allmänhet. För landsbygdsbor använd sålunda beteckningar som bushisar, bushare, bushbor och bushbönder, medan för stadsbor den solitära beteckningen avgasbor redovisats från Teg, en stadsdel i Umeå.

De sistnämnda enkätundersökningarna har onekligen en korologisk dimension, men det är ändå de sociala och mentala gränserna som blir de viktigaste aspekterna vid analysen av enkäten. De mönster som framkommit ger oss en mångfasetterad bild av innovationernas spridning (med ett mer heltäckande ord: fenomendiffusionen(30)) inom det nordsvenska området.

"Timber frontiers"

Det finns gränser som inte är stabila utan rörliga i rummet. Ett exempel på en sådan gräns är "the timber frontier",(31) dvs. timmerexploateringens dynamiska gräns, vilken påverkat skogslandskapet och till vilken kan knytas avgörande politiska och ekonomiska förändringar i samhället, t.ex. lagar som reglerar skogsexploateringen och framväxten av en lönearbetarklass.(32)

I Europa utvecklas under 1800-talet en timmerexploateringsfront med i huvudsak nordöstlig riktning. Det första steget i denna process är omlokalisering av sågverksindustrin i södra Norge, som tidigare varit en stor exportör av trävaror till England, till mer skogrika trakter. Därefter sker en successiv överflyttning av expansionen inom denna näringsgren till Sverige. Fronten sveper tidigt över Värmland (därifrån kommer många av stortimmerdriftens innovationer), men får sin största dramatik i Norrland där skogarna hade rik tillgång på grovt talltimmer. Fronten förskjuts därefter i nordlig riktning och går dessutom från kust till inland. Typiskt är också att i de senast koloniserade områdena fanns de bästa råvarutillgångarna. I östra Jämtland gör bolag från Sundsvallsdistriktet sina första inbrytningar, med flottning utefter Indalsälven och Ljungan. Utvecklingen i detta område kommer sedan att prägla frontens fortsatta expansion norrut.(33)

"The timber frontier" studeras i flera undersökningar av ekonomihistoriker, skogsekologer och språkforskare. I en undersökning analyseras sålunda denna rörliga gräns i ett internationellt perspektiv, med syfte att ge en övergripande syntes som inbegriper de ekonomiska, institutionella och ekologiska förutsättningarna för och konsekvenserna av denna dramatiska skogsexploatering, alltså en modell för studiet av exploatering i av människan outnyttjade skogar.(34)

En av projektets ekologer(35) specialstuderar ekologiska gränser i skogslandskapet betingade av människans skogsutnyttjande, alltså hur människans exploatering, genom en rörlig "timber frontier" påverkat olika skogstyper. Det aktuella undersökningsområdet är en större geografisk area (170 km2) längs Vindelälven, där det finns ett unikt historiskt källmaterial i form av en serie detaljerade skogsindelningar med tillhörande kartor, bl.a. den första riksskogstaxeringens material. Frågorna i studien är många: Var har gränserna för olika slags skogsutnyttjande gått under olika tider? Har vissa skogstyper blivit mer utsatta för mänsklig påverkan än andra? Går det att definiera detta i geografiska områden och dra gränser mellan olika former av skoglig påverkan? Dessa och andra, spännande frågor kommer att besvaras i denna skogshistoriska undersökning.

En annan studie belyser skogsutnyttjande ur ett mikrohistoriskt perspektiv, närmare bestämt såsom det kommer till uttryck i en omfattande dagbok från Degerfors socken i Västerbotten, förd under en intensiv period av skogsexploatering i slutet av 1800-talet. Dagboksförfattaren Jonas Åström var starkt engagerad i skogs- och flottningsarbete, och ur dennes släkt kom flera av timmerexploateringens huvudaktörer i området.(36) I denna studie blir det möjligt att tolka "timber-frontier"-rörelsen ur ett lokalt perspektiv, liksom goda möjligheter skapas för att förstå dess sociala dynamik.

Men det finns också andra aspekter på skogsexploateringsgränsen och dess förskjutning. Utvecklingen av skogsarbetet till lönearbete fick stor betydelse, liksom förhållandet att matvanor förändrades och olika kulturella mönster påverkades. De nya skogsarbetarna kallades för Riddarna av det amerikanska fläsket, en beteckning som både speglar förhållandet att statusförändringar i bondesamhället skett och att moderniseringen inletts.(37)

På det lokala och regionala planet förde exploateringsfronten med sig betydande förändringar. Nya arbetsmetoder infördes i bygder som tidigare varit utpräglat agrara och mer inriktade på självhushållning. Med de nya körredskapen, främst timmerdoningen med alla sina specialdelar, introducerades också en mängd nya termer i dialekterna. För avvisaren, den detalj i getdoningen som hade till uppgift att hindra fastkörning i stenar och träd, inlånas i dialekterna i nordvästra Ångermanland och de inre delarna av Västerbotten – det område där de nya doningarna med avvisare först introducerades av värmlänningar – således fryksdalsordet rafs. På många andra håll används däremot inhemska ord för föremål som kunnat associeras med avvisare, t.ex. vanne, sedan gammalt i dialekterna ordet för slädens kantslana eller för höskrindans sidoslåar. På åter andra håll bildas nya ord eller upptas ord som tillverkarna använt, avledare, avbärningsjärn osv. Det är intressant att se hur de olika dialekterna löste de aktuella terminologiska problemen, och genom dessa studier kan attityderna till den aktuella innovationsvågen också i någon mening spåras.(38)

Skelleftestudier

Skellefteområdet – här definierat som nordligaste delen av det nuvarande landskapet Västerbotten, dessutom Skellefteälvens hela vattenområde i Lappland – fokuseras i många av projektets studier. Det är inte så underligt att intresset kommit att dras till just detta nordsvenska forskningsfält. I kustlandet finns här en gräns mellan nordisk och finsk kultur, synlig inte minst i ortnamnsskicket, men även avläsbar i förekomsten av vissa etnologiska artefakter.(39) Intressant nog löper även längre mot väster en härtill svarande viktig språklig och kulturell gräns, som skiljer nordligt från sydligt på samiskt område. Denna gräns "övertvärar" flera vattendrag fr.o.m. Umeälven t.o.m. Piteälven. Gränsen kan ha uppkommit då samiska och icke-samiska (nordiska och finska) grupper i gammal tid möttes. Den har stort principiellt intresse och uppmärksammas, som redan nämnts, inom projektet.

Än mer intressant är för projektet dock de kulturella gränser och områden inom Skellefteregionen som intensivbelyses för att kunna avtäcka kulturella förändringsprocesser över tid. Syftet är här att klarlägga hur olika innovationer slår igenom i ett lokalsamfund, hur gamla kulturella och mentala gränser vidmakthålls eller förändras, samt hur nya gränser uppstår, vidare att visa vilka innovatörerna är osv. Frågor om urbant och ruralt aktualiseras när vi kommer längre fram i tiden; Skellefteå blir ju stad 1845.

Åtskilliga ansträngningar görs att analysera området med hjälp av det rika historiska källmaterial som bevarats. I tre digra volymer skall en helhetsbelysning av Skellefteområdet från Vasatiden fram till sekelskiftet 1900 ges. Den första volymen, Ulf Lundströms Bönder och gårdar i Skellefteå socken 1539–1650 (Kulturens frontlinjer 3, 1997), har utkommit, och en andra utkommer i augusti 2000. Huvuddelen av den redan utkomna boken utgör en sammanställning av uppgifter om Skellefteå sockens ca 60 byar och 400 gårdar under Vasatiden med personer, beräknad areal, näringar, kontakter med andra bygder, i vissa fall bomärken och gårdnamn m.m. Vissa gårdar får man en mycket god bild av, då man tack vare Johannes Bureus’ uppgifter kan synliggöra tidiga giftermålsfält samt vissa utflyttningsmönster.

Socknens fjärdingar och rotar kartläggs i syfte att komma åt socknens mindre geografiska byggstenar. Uppgifter rörande språkliga och etniska förhållanden har likaledes noggrant dokumenterats. Gränsen mellan nordiskt och finskt i Byskeområdet belyses t.ex. utifrån ortnamnsformer.(40) Under 1500-talet ser man att bönderna tränger in i nuvarande Malå och Arvidsjaur i sitt fjällträskfiske. Redovisningen av fiskesjöar kan, åtminstone till viss del, användas för att rekonstruera kommunikationsleder och olika byars och bygruppers intresseområden i Skelleftebygden.

En betydelsefull kommunikationsled i bygden – vid sidan av Skellefteälven – utgör Bureälven med de intilliggande åarna Risån, Sikån och Tallån, detta redan under Vasatiden. I byarna Bureå och Falmark vid Bureälven finns många köpmän under denna äldsta period, och dessa har säkert använt den långt upp efter vattendraget farbara älven med dess tillflöden som farleder. Intressant nog finns i Bureå nere vid mynningen en kyrklig institution – benämnd Bure kloster – som kan ha bedrivit undervisning och vars betydelse kanske indikeras av det betydande antal studenter vid Uppsala universitet som kan registreras från området under perioden. Vi blottlägger måhända här en tidig intellektuell "nod" inom detta nordliga område.

Tack vare de redan nämnda släktanteckningarna från 1500-talet som Johannes Bureus förde är det också möjligt att kartlägga Skelleftebygdens kontakter med andra regioner för denna period.(41) Särskilt nära förbindelser tycks finnas mellan området och Mälardalen. Dessa mönster gäller väsentligen även de övriga socknarna i det dåtida landskapet Västerbotten. Bilden bekräftas för övrigt av en genomgång av Stockholms stads tänkeböcker.(42) Landskapet Västerbottens kontakter med Mälardalen skedde med fartyg under sommarhalvåret medan landskapen söder om Västerbotten upprätthöll de mellansvenska kontakterna på snöföret. Denna skillnad i kontakter finns redan under medeltiden och visas exempelvis av biskoparnas visitationsresor i Norrland som hade denna uppdelning i transportsätt.(43)

Fortsättningsdelen av Lundströms arbete redogör för utvecklingen i Skellefteå socken 1650–1790. Några tendenser avtecknar sig tydligt i denna. Skellefteå sockens täta kontakter med Stockholm och Mälardalen minskar t.ex. markant från mitten av 1600-talet då de nyanlagda städerna i Västerbotten etablerat sig. Nu kan bönderna inte längre segla till Stockholm utan alla kontakter med huvudstaden går via borgarna från Piteå. Däremot sker viss bondeseglation till andra städer i Norrland, främst Härnösand. Under 1700-talets senare del ökar seglationen och handeln genom uppluckringar i handelslagstiftningen, bl.a. avskaffas ju Bottniska handelstvånget. Finbladiga sågar och skeppsvarv anläggs vilket skapar nya näringar vid sidan om jordbruket.

I källmaterialet beläggs även påtagliga kontakter med Österbotten. Kalk från Skellefteå socken säljs sålunda i Österbotten och många personer från Skellefteå köper råg där eller byter råg mot fisk. Personer från Skellefteå flyttar till Österbotten. Från Österbotten kommer vid flera tillfällen flyktingar och kontakterna leder till giftermål. Dessa kontaktmönster kvarstår sedan väsentligen in i vår tid.

Skellefteå sockens Prästbord är – det kan också tydligt visas – ett naturligt centrum i socknen. Här bor kyrkliga tjänstemän, civila tjänstemän, militärer och hantverkare sida vid sida med en hel del fattighjon. Prästbordet har en rörlig befolkning som i många fall har flyttat in till socknen, och har – får man konstatera – således många urbana drag redan innan Skellefteå blir stad 1845. Man använder här påtagligt tidigt släktnamn(44) och fler än ett dopnamn.

Flera specialstudier görs härutöver inom Skellefteområdet. Blott några av dem skall nämnas här. Historikern Daniel Lindmark studerar frontlinjerna mellan traditionalism och modernitet utifrån katekesbytet i Skellefteå socken under perioden 1810–1880. Studien återskapar mycket strategiskt en brytningstid i bygdens historia. Omkring år 1805 uppträdde nämligen i Pitebygden en evangelisk väckelse, nyläseriet, som på 1810-talet vann insteg också i Skellefteå socken. Endast Luthers skrifter och de gamla kyrkliga böckerna från 1600-talets slut (med 1689 års katekes), kunde accepteras av dessa nyläsare. Utifrån sin moraliserande tendens kom de rationalistiskt färgade nya kyrkliga böckerna från 1800-talets första decennium att av nyläsarna uppfattas som förespråkare för gärningslära, på samma sätt som den pietistiska litteraturen från 1700-talet.(45)

I husförhörslängderna finns markeringar som anger vilken katekesversion som enskilda individer i Skelleftebygden använde. Genom att utnyttja Demografiska databasens omfångsrika material kan Lindmark i studien relatera katekesbruket till olika typer av befolkningsdata. Införandet av den nya katekesen kommer att behandlas som ett innovations- och spridningsfenomen, där flera olika frågor blir aktuella: Spred sig den nya katekesen som ringar på vattnet från kyrkbyn och ut mot socknens alltmer perifert belägna byar? Kan man urskilja sociala och åldersmässiga mönster? Är det möjligt att identifiera reliktområden där den gamla katekesen behåller en stark ställning? Sammanfaller bilden av olika katekesversioners geografiska utbredning med kända gränser, eller är det nya gränser som etableras? Hur frontlinjen mellan dåtidens traditionalism och modernitet kan avläsas i senare tid och i andra typer av material, är sedan den spännande utmaningen för andra undersökningar i projektet.

En annan studie som tar sin utgångspunkt i Demografiska databasens individrelaterade material är demografihistorikern Anders Brändströms undersökning av giftermål i Skelleftebygden, vilken avslöjar giftermålsfältens relation till gamla områdesgränser (byar, rotar, fjärdingar), men också deras relation till å- och älvdalar, handelsområden och andra variabler. Studien omfattar samtliga giftermål som ägt rum i Skellefteåbygden från ca 1700 fram till 1900, totalt hela 13 857 giftermål. Huvudfrågeställningen som besvaras är huruvida partnerval vid giftermål kan sägas belysa lokala kulturgränser eller kulturbarriärer. Undersökningen kompletteras med en mindre studie av giftermålen över församlingsgränserna. Även flyttningar kan i viss mån följas för att se hur dessa eventuellt influerat valet av partner vid äktenskap. Byske- och Bureområdena framstår i denna studie som viktiga giftermålsfält inom Skellefteregionen. I giftermålsmönstren kan man vidare iaktta relationer mellan byarna Bureå och Kåge, orter där det sedan länge funnits betydelsefull handelsverksamhet.(46) Dessa senare giftermålsfält pekar m.a.o. samtidigt ut ett "ekonomiskt nätverk" inom bygden under den aktuella perioden.

Skellefteå blev som sagt stad 1845, i stor utsträckning resultatet av den legendariske prästmannen Nils Nordlanders enträgna arbete. Hur den nygrundade staden manifesterar sin urbana tillhörighet i bostäder, festseder, klädedräkt, matvanor osv., är av intresse för vår forskargrupp, då ju därigenom nya gränser skapas mellan staden och omgivande landsbygd. Vidare är det av intresse att klarlägga de inflyttade handelsmännens, hantverkarnas och böndernas bakgrund och den betydelse detta har för stadens och omlandets "regionala medvetande". I Kulturens frontlinjer 4 kan den redan nämnde etnologen Lars Olov Sjöström konkret – utifrån ett studium av festseder och matvanor – se hur olika livsstilar formas, utvecklas och uttrycks i såväl rural som urban miljö i Skellefteåområdet under perioden 1830–1900. Fester och måltider blir efter stadsgrundandet uttryck för identiteten hos de nya borgerliga grupperna. Subskriberade baler, klassavgränsade lustresor och slädpartier, teaterföreställningar, konserter och en hel del andra sociala aktiviteter markerar social distinktion och skapar gränser främst mellan stad och land, men därtill mellan olika grupper i staden.

Också i andra material kan spänningsfältet stad–land studeras, det gäller t.ex. introduktionen, spridningen och etablerandet av de nya dopnamnen. Nordisten Linnea Gustafsson undersöker sålunda dopnamnsskicket från 1790-tal och hundra år framåt i Skellefteområdet. Materialet – omfattande hela 60 000 namn – har grupperats socialt, baserat på den titel som fadern har i födelse- och dopboken, med undantag för barn födda utanför äktenskapet, vilka behandlas separat. Ur företrädesvis socialt perspektiv undersöks sedan hur dopnamn sprids mellan olika grupper. En av hypoteserna är att borgerlighetens framväxt under 1800-talet haft avgörande betydelse för namngivningen. Det är också tydligt att det är borgargrupperna som introducerar engelska namn som Jenny och Fanny, men också väl värt att registrera att när detta namnmode sedan sprids ut till omlandets byar, skapar bönderna på grundval av det mönster -y-namnen utgör alldeles egna namn såsom flicknamnen Berty, Manny, Menny och Minetty. Även om gränser mellan sociala grupper står i fokus i undersökningen, ger den naturligtvis också indikationer om hur innovationer sprids korologiskt.

Torbjörn Danell och Sven Gaunitz lägger ett ekonomihistoriskt perspektiv på utvecklingen inom Skellefteområdet.(47) Härvidlag beaktats såväl ekonomiska strukturgränser som socio-kulturella miljöer. Studiernas centrala problem är att analysera hur en etablerad företagarstruktur tar emot och påverkas av nya impulser. Torbjörn Danell undersöker sålunda det lokala entreprenörskapet i Skellefteå. Hans hittillsvarande studier visar att entreprenörskapet är resultatet av både interna och externa förändringar i bygden. Religiösa förhållanden inom bygden beaktas sålunda i analysen, liksom den inflyttning av nya företagare som skedde under senare delen av 1800-talet och som hade sin bakgrund i en småländsk socken, Markaryd, med långvarig företagartradition inom hemtillverkning och handel. Mellan de externa och interna faktorerna finns en intressant spänning.(48)

Samer – finnar – svenskar i norr

Sedan länge har på nordskandinaviskt området samer, finnar och nordbor funnits vid varandras sida, vilket i t.ex. språkligt material tar sig tydliga uttryck. En del undersökningar som berör dessa frågor har redan nämnts, men det finns också studier inom projektet som berör senare förhållanden. Några av dem skall nämnas.

Historikern Peter Skölds undersökning av samiska gränser i Lappmarken utgår från det individrelaterade demografiska materialet och behandlar huvudsakligen gränser inom det samiska samhället. Bland dem hör gränserna inom samebyarna, de s.k. lappskattelanden, till de intressantare. Dessa markerade det område som den enskilda familjen eller släkten av hävd innehade. Lappskattelanden såsom geografiska, ekonomiska, sociala och demografiska områden analyseras, och målsättningen är att rekonstruera lappskattelandens läge, sociala och ekonomiska status samt härmed förbundna förändringar. Källmaterialet utgörs av kyrkböcker, domböcker, befolkningsstatistik och kamerala källor.(49)

Skölds forskning har hittills mest rört demografiska problem knutna till Arjeplogsområdet. I en redan publicerad artikel om giftermålsmönster har Sköld understrukit de ekonomiska faktorernas betydelse för valet av giftermålspartner, samt visat på den snäva gränsdragning som gäller för giftermålsfälten.(50) I den nu pågående undersökningen för Sköld in ytterligare aspekter i sin analys, så att exempelvis utvecklingen i området vad gäller näringar och inflyttningar sätts i samband med dödlighet, dödsorsaker, fertilitet, familjestorlek, etc.

Flera studier tar fasta på mer moderna samehistoriska skeenden. Hit hör t.ex. en undersökning av den etnopolitiska mobiliseringen, vilken rymmer åtskilliga gränsrelaterade problem. Historikern Patrik Lantto kallar sin pågående studie "Styvbarn i folkhemmet": Samernas etnopolitiska mobilisering under perioden 1918–1962.(51) Huvudsyftet är att belysa interaktionen mellan de svenska statsmakterna och samerna under perioden 1918–1962. År 1918 hölls det första samiska landsmötet i Sverige och det samiska språkröret Samefolkets Egen Tidning, SET, kom detta år ut med ett första provnummer. Detta är därför ett viktigt år för den samiska etnopolitiska mobiliseringen. Slutåret 1962 motiveras med att de svenska samerna då ansåg att de hade uppnått en position där de svenska statsmakterna såg dem som en självständig motpart. Detta år hade också samtliga sameföreningar och samebyar gått in som medlemmar i Svenska Samernas Riksförbund, varför organisationen representerade en stor del av samerna i Sverige. Samma år omorganiserades lappväsendet till en mer administrativ instans för renskötsel.

Samerörelsen har som målsättning under den aktuella perioden att vidga den så kallade "lappfrågan" från att enbart vara en fråga som handlar om renskötseln. Samerna påpekar sålunda själva på ett tidigt stadium att renskötseln inte kan vara lösningen på samernas problem. Trots detta har dock renskötseln hela tiden utgjort utgångspunkten för den samepolitiska rörelsen. Det finns olika skäl för detta. Statsmakterna satte likhetstecken mellan same och renskötare; organisationer eller enskilda personer som sade sig företräda samerna var därför tvungna att utgå ifrån renskötseln för att ha minsta lilla chans att få fram sina synpunkter. Renskötseln var därtill en enande faktor inom den samiska gruppen, eftersom andra variabler, som språk, sedvänjor och annat, särskilde samer från olika områden i Sverige. Den var dessutom en viktig etnisk markör som klart skilde ut samerna från svenskarna. Samtidigt innebar dock renskötselns position inom samerörelsen att icke-renskötande samer och de frågor dessa kunde tänkas vara intresserade av hamnade i skymundan.

Den moderna samiska kvinnans levnadsvillkor står i centrum i den studie av historikern Andrea Amft, i vilken relationen mellan den svenska staten och den samiska befolkningen belyses ur genus- och etnicitetsperspektiv. Undersökningen visar att staten genom lagstiftning och andra politiska åtgärder skapat en samisk befolkning på basis av den dominerande svenska befolkningens föreställning om hur "äkta" samer borde vara. Den nomadiserande delen av den samiska kulturen ses som mest genuin och "autentiskt" samisk, och staten bedriver huvudsakligen en assimileringspolitik gentemot alla de samiska kulturvarianter som inte motsvarar idealtypen. De samiska kvinnorna blir i sammanhanget, menar Amft, dubbelt underordnade: först p.g.a. sin etniska tillhörighet (som samer), sedan p.g.a. sin köns-tillhörighet.(52)

Tornedalen och därmed förknippade gränsrelaterade forskningsproblem behandlas i ett flertal undersökningar.(53) Freden 1809 efter svensk-ryska kriget innebar som bekant en klyvning av den språkligt och kulturellt enhetliga Tornedalen. Den tornedalska befolkningen på den västra sidan om Torne älv och dess nordligare biflöden, Könkämä och Muonio älvar, blir härigenom en finskspråkig gränsminoritet vid Sveriges östgräns. Gränsdragningen får på lång sikt en avgörande betydelse för utvecklingen på den svenska sidan, men förändringarna blir på kort sikt inte så snabba och radikala som man ibland föreställer sig. En anledning till att de snabba förändringarna uteblir, i varje fall på lokal nivå, är att kontakterna över gränsen under lång tid fortsatte som om nästan ingenting hänt.

En väsentlig frågeställning är inte minst hur den etniska identiteten förändras i svenska och finska Tornedalen utifrån de olika nationalstatsbyggen man hamnade i på respektive sida av gränsen. Bl.a. språkets roll i dessa historiska förändringsprocesser blir av central betydelse. Erling Wande har, för att på djupet kunna belysa de härmed förknippade frågorna, lagt upp en språkundersökning om Tornedalens finska språk med ett perspektiv på 150 år. Han söker här se i vilka lingvistiska och sociolingvistiska korrelat områdets gränser manifesteras. Studien kommer att resultera i en monografi.(54)

Syftet med historikern Lars Elenius’ snart färdigställda studie Det förbjudna språket – modernisering ock språkbyte i Tornedalen 1795–1930 är att undersöka hur moderniseringen i Sverige och Finland påverkar den kulturella assimileringen i svenska Tornedalen. Särskild uppmärksamhet ägnas språkbytesprocessen i dess socioekonomiska sammanhang. Härvid undersöks hur språkbytesprocessen påverkas av den statliga försvenskningspolitiken jämfört med den allmänna moderniseringen i form av industrialisering, urbanisering, migrationer och äktenskapsmönster. Elenius iakttar bl.a. att en aktiv strävan mot tvåspråkighet inleds i vissa tornedalssocknar redan innan den statliga försvenskningspolitiken påbörjas. I den första fasen av försvenskning av folkskolan på 1890-talet spelar också privata industriintressen en roll. Det civila samhället har alltså del i den första försvenskningen av folkskolan. Genom att moderniseringen går snabbare på den svenska än på den finska sidan, finns inga incitament för de svenska tornedalingarna att söka sig till det finska "nationalstatsprojektet". Försvenskningspolitiken i Svenska Tornedalen riktas därför mot en befolkning som verkligen vill lära sig svenska. Detta utesluter självfallet inte att många barn far oerhört illa i folkskolan och i arbetsstugor.

Till dessa strukturella undersökningar kopplar Elenius även en "aktörsanalys". Den har som syfte att beskriva både hur försvenskningspolitiken implementerades av olika myndighetspersoner som lärare, präster, politiker etc. och hur den stora massan av människor utan direkt offentligt inflytande reagerade.

Även fennisten Birger Winsa genomför undersökningar av Tornedalen.(55) Bl.a. har en studie av giftermålsfält avslutats. Han har därvid studerat mönstren för individer från de finskspråkiga kommunerna Haparanda, Övertorneå och Pajala som gift sig med individer från Överkalix och Kalix kommuner. Kartläggningen omfattar tiden 1950–1991, och studien utgår från att språklig status, liksom socioekonomisk, kan vara orsak till en genusobalans i giftermål över språk- och kulturgränser. En hypotes som prövas i undersökningen är att kvinnor i högre utsträckning än män tenderar att betrakta giftermålet som en form av social positionering och att språkstatus därvid kan tänkas förutsäga giftermål över språk- och kulturgränser. Svenskan har högre status än finskan och detta förhållande borde, menar Winsa, kunna avläsas i giftermålsmönstren. Denna hypotes bekräftas också av den framlagda empirin.(56) Det är nämligen avsevärt färre män än kvinnor från de finskspråkiga gränskommunerna som finner sin partner i Kalix eller Överkalix. Det tycks emellertid även vara så att denna tendens så småningom (närmare bestämt under 1980-talet) mattats av i och med att det finska språkets status stigit.

Winsa genomför härutöver en studie om lokala skribenter och deras funktion inom en byagemenskap. Det överordnade målet med denna studie är att fixera individen i den kollektiva miljön och att få kunskaper om de individer som är aktiva skribenter i tvåspråkig miljö. Därigenom blir man medvetenhet om de betingelser under vilka lokala "kulturaktivister" arbetar. Vem är skribent i en tvåspråkig miljö där man inte fick bruka eller lära sig hemspråket i den offentliga skolmiljön? Skiljer sig de lokala skribenterna socialt från övriga i bykollektivet? Har finskan/meänkieli/svenskan andra funktioner bland dessa individer i relation till övriga inom bykollektivet? Detta är viktiga, ytterst sett gränsrelaterade, frågor som Winsas undersökning söker besvara.

Några avslutande kommentarer

Det har, som framgår av den nyss gjorda presentationen, varit en målsättning för projektet Kulturgräns norr att sätta så många sökljus som möjligt på den nordskandinaviska empirin. Denna kraftsamling på ett spännande mångkulturellt och flerspråkigt nordskandinaviskt rum ger oss mycket goda förutsättningar att i analysen relatera utvecklingen till både "strukturella" tidsperioder (mentalitet) och "konjunkturella" tidsperioder, inte minst med stöd av de många undersökningar som lagts ut inom Skellefteområdet. Också den nuvarande riksgränsen mellan Sverige och Finland längs Tornedalen – där alltså en administrativ gräns från relativt sen tid slagit sönder en gammal, etniskt sammanhållen älvdalskultur – uppmärksammas i våra undersökningar, liksom i någon mån Ångermanland nolaskogs.(57) I flera studier analyseras dessutom gränsfenomen på högre aggregeringsnivåer, såsom "timmerexploateringsgränsen", där studiet rör dynamiska förlopp som påverkat ekonomiska och ekologiska förhållanden över mycket stora områden.

Med stöd av de många undersökningar som utförs inom projektet, hoppas vi att det kan bli möjligt för oss att formulera mer generella utsagor om gränsers etablering, utveckling och omformning över tid. Metodologiskt sett intressanta är inte minst studierna av Skellefteregionen ur olika perspektiv – detta sistnämnda är möjligt tack vare det rika, individrelaterade materialet som kan analyseras på ett flertal aggregeringsnivåer. Genom intensivstudier inom en avgränsad area kan "la longue durée", men också olika brytpunkter, studeras. En sådan är stadsbildningen 1845, men dess betydelse får inte överdrivas. Vår hittillsvarande analys av empirin pekar nämligen, som redan framhållits, på att Prästbordet långt före 1845 uppvisar preurbana mönster – med sin rörliga befolkning och sina betydande inflyttningar. Detta komplicerar bilden av stadsbildandet såsom brytpunkt i områdets historia.

De rum som studeras inom projektet är som vi sett av mångahanda slag. Här finns etniska rum, här finns det man kunde kalla materiella rum med gränser för artefakter, olikartad matkultur, olika festseder etc., här finns vidare näringsmässiga rum, där olika försörjningssätt utgör gränserna för materiella villkor och därmed bidrar till den sociala och kulturella formeringen. Här finns dessutom olika kognitiva rum som omges av gränser för språk (dialektformer, dopnamn m.m.), olikartad utbildningsbenägenhet, olikartad innovationsbenägenhet, olika religiösa och/eller politiska uppfattningar, olika symboliska konstruktioner osv. I dessa rum "positionerar" var och en sig genom olika identifikationsmönster. Dessa mönster växlar mellan individer men också samma individ kan uppvisa olika mönster beroende på konsituationella förhållanden. Alla människor har nämligen, som Thomas Hylland Eriksen uttrycker det, "ett rikt förråd av potentiella identifikationsmöjligheter. Identifikationen pågår relationellt, alltså i kraft av och i kontrast till den andre, och situationellt, det vill säga att vår kollektiva tillhörighetskänsla förändras från situation till situation".(58) Detta gör det gränsrelaterade studiet till en mycket mångfasetterad forskningsverksamhet.

I de olika studierna bryts makroperspektiv mot studier på aktörsnivå/ individnivå. Av särskilt intresse är i det sammanhanget gränsöverskridaren. Att leva i gränsbygd – och jag talar då företrädesvis om mer markanta gränser, t.ex. mellan folkgrupper med helt olika språk och helt olikartad kultur – kan som bekant skapa oro och konflikt. "Gränsboendet" kan emellertid också föra med sig en hel del möjligheter. De som bor vid gränsen och möter grannar vid och bortom gränsen, har ju alltid tillgång till alternativa värdesystem, vilka man lär sig aktivera i olika sammanhang. Vid de kulturmöten som skapas i sådana gränssituationer, måste man vara "open-minded". Gränsöverskridaren som innovatör utgör ett utmanande forskningsobjekt av stort internationellt intresse, vilket flera av våra undersökningar belyser.(59)

I ett försök att mycket konkret knyta individuella aktörer till det historiska förloppet och således tillföra våra studier ytterligare djupdimension, beaktas i undersökningen flera kvalitativt inriktade, individrelaterade material.(60) En demonstration av vad denna typ av material kan ge, har vi t.ex. i Britt Liljewalls avhandling om västsvenska bondedagböcker,(61) där det mikrohistoriska perspektivet ju lyfts fram.(62) I sin ambition att med dagböckers hjälp åstadkomma en "tät beskrivning" anknyter författaren till kulturantropologen Clifford Geertz, vilken med den hermeneutiska termen thick description fångat in en vetenskaplig beskrivning som samtidigt är både tolkande och beskrivande.(63) Här har projektet en teoretisk ledfyr – låt vara att våra studier är mer empiriskt baserade än Geertz’.(64)

Följdriktigt genomförs inom projektet ett flertal studier av Skelleftebygden, men också andra nordsvenska områden, utifrån t.ex. privatbrev, dagböcker och auktionsprotokoll från företrädesvis 1800- och 1900-tal.(65) Detta material speglar på ett mycket närgånget sätt nätverk och rörlighet i bygderna, och belyser inte bara de aktivitetsfält människorna i bygden haft utan också deras syn på innovationer, olika tankemönster osv.

Genom att på det sätt vi gör inom projektet aktivera olika analysnivåer blir det möjligt att förstå de förändringsprocesser i tid och rum som generellt sett ligger bakom kulturella gränser och områden. Därmed får undersökningarna inom projektet Kulturgräns norr avsevärd generell räckvidd.

Noter
1 Denna artikel är en något omarbetad version av en framställning under samma rubrik, som återfinns i Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens Årsbok 1999.

2 Utkom i fyra band 1993–1996; band 1 Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs, band 2–4 Norrlands Universitetsförlag AB, Umeå.

3 Undersökningen är planerad för sexårsperioden 1996–2001. I projektet medverkar inte mindre än åtta ämnen, nämligen vid Umeå universitet nordiska språk, samiska, historia, etnologi, religionsvetenskap och ekonomisk historia, vid Sveriges lantbruksuniversitets skogsvetenskapliga fakultet i Umeå Institutionen för skoglig vegetationsekologi samt till sist vid Stockholms universitet Institutionen för finska. Projektet utger sedan 1997 en särskild rapportserie, Kulturens frontlinjer. Skrifter från forskningsprogrammet Kulturgräns norr. Viktiga förarbeten till projektet gjordes bl.a. genom två konferenser från vilka skriftlig avrapportering föreligger. Den första konferensvolymen, Lars-Erik Edlund (red.), Kulturgränser – myt eller verklighet? (Diabas. Skrifter från den dialektgeografiska databasen inom Institutionen för nordiska språk vid Umeå universitet 4; Umeå 1994; i det följande Edlund (red.) 1994) innehåller ett brett urval artiklar där geografer, arkeologer, etnologer och språkforskare redovisar rön från sina resp. ämnen och kritiskt granskar förutsättningarna för de olika gränsrelaterade problemen. Bland författarna märks kulturgeografen Staffan Helmfrid, språkforskarna Oskar Bandle, Sigurd Fries, Lars Huldén och Gun Widmark, etnologerna Phebe Fjellström och Åsa Nyman, arkeologerna Evert Baudou, Johan Callmer, Hans Christiansson och Christer Westerdahl m.fl. Den andra konferensen behandlade kartor i kulturforskningens tjänst. Konferensen avrapporterades i Kulturens frontlinjer (nr 2; 1997). Här delar kulturgeograferna Torsten Hägerstrand och Staffan Helmfrid med sig av de rika erfarenheter de har rörande kartering av kultur- och samhällsvetenskapliga material och tolkning av dylika kartor. Historikern Christer Winberg lämnar en kritisk betraktelse över svensk diffusionsforskning och därmed förknippade metodologiska och teoretiska problem. Etnologen Phebe Fjellström berör mentalitetshistoriska aspekter, medan nordisterna Gerd Eklund och Stefan Brink behandlar olika typer av språkliga kartor.

4 Se t.ex. Richard Weiss, "Cultural boundaries and etnographic maps", i Philip L. Wagner & Marvin W. Mikesell (eds), Readings in Cultural Geography, Chicago (1962) 1971. Beträffande konstitueringen av identifikationsområden, t.ex. sådana som nyttjar det empiriska innehållet i de gamla, närmast etnologiskt fixerade kulturområdena och fyller dem med ny innebörd, se bl.a. J. B. Harley i Journal of historical geography 15, 1989, s. 80 ff.

5 Se Helmfrids artikel "Kulturgränser som geografiskt problem" i Edlund (red.) 1994, s. 4.

6 Nils Storå, "Diffusion och kommunikation i mittnordisk belysning", i Steinar Supphellen (red.), Kultursamanhengar i Midt-Norden. Tverrfagleg symposium for doktorgradsstudentar og forskarar. Førelesingar ved eit symposium i Levanger 1996, Trondheim & Stockholm 1997, s. 19.

7 Detta perspektiv anläggs t.ex. av etnologen Anders Häggström inom projektet. Hans forskning belyser de slags kulturområden som kan benämnas "identifikations-områden" (jfr not 4). Utifrån ett tolkande perspektiv studeras hur regionala identiteter formuleras med hänvisning till lokal historia och tradition i två landskap, nämligen Jämtland och Blekinge, och hur dessa identiteter tydliggörs genom olika slags representationer. Identifikation och föreställningar om kollektiva kulturella gemenskaper är centrala aspekter i studien, liksom hur symboliska gränser markeras, "förhandlas" och nyanseras. Jfr Häggströms presentation under rubriken "Att berätta ett landskap", i Markus Idvall & Anders Salomonsson, Att skapa en region – om identitet och territorium, Stockholm 1996.

8 Å andra sidan måste framhållas att de övergripande frågorna inte fullödigt kan besvaras utan att man förstår försörjningsbasens betydelse för resursutnyttjandet och organiseringen av arbetet etc. Därav följer emellertid inte med nödvändighet en deterministisk hållning – långt mer fruktbar är en possibilistisk hållning som betonar att de naturliga förutsättningarna erbjuder olika möjligheter och att en valfrihet hela tiden finns för människans verksamhet.

9 Del 2, Oslo 1933, s. 197 f. Jfr härtill Roger Wadström, Svenska kvarntermer, 2 (Skrifter utgivna genom Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, Ser. A:8 2), 1984, s. 201.

10 Helmfrid a.a. 1994, s. 1.

11 Hur skilda faktorer kan fogas samman för att förklara kulturella förhållanden kan belysas med ett exempel taget från projektets nordliga empiri, vilket redovisats av kulturgeografen Erik Bylund, bl.a. i olika seminariesammanhang. De nordnorrländska älvdalarna har koloniserats av nybyggare som trängt upp från kustbygden (i sammanhanget bortses från förhållandet att det funnits mer eller mindre rörliga folkgrupper i området sedan länge). Ett intressant undantag utgör Piteälvdalens inland, som till största delen istället koloniserats från Skellefteälvdalens kustområde. Hur hänger detta ihop? Troligen så här: I Skellefteälvens nedre del har expansionsmöjligheterna varit små, jordarna svaga och nyanläggningen av byar därigenom mera obetydlig. Migrationen har därför rört sig upp i den angränsande Piteälvdalens övre delar. Den nedre Piteälvdalens gynnsamma jordbruk kunde däremot absorbera den egna befolkningstillväxten i storbyar med väl utvecklad arbetsfördelning. Dessutom erbjöd Piteälven betydande hinder, åtminstone för dem som sommartid sökte sig upp efter dess lopp. Följaktligen får vi i Piteälvdalens "bakland" ett kolonisationsområde med inslag av skelleftemål, därtill skelleftepåverkan i den materiella kulturen etc. Jfr även Erik Bylund, Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. år 1867, Uppsala 1956.

12 Projektet tar teoretiskt och metodiskt sin utgångspunkt bl.a. utifrån Ronald Abler, John. S. Adams & Peter Gould, Spatial Organization. The Geographer's view of the World, London 1977; Fredrik Barth (ed.), Ethnic Groups and Boundaries. The Social Organization of Culture Difference, Oslo (1969) 1994; Klaus Beitl, Isac Chiva & Eva Kausel, Wörter und Sachen. Österreichische und deutsche Beiträge zur Ethnographie und Dialektologie Frankreichs. Ein französisch-deutsch-österreichisches Projekt, Wien 1992; Branimir Bratanic, "Ethnological Cartography and Atlases", i Jean Cuisenier (ed.), Europe as a Cultural Area, The Hague, Paris & New York 1979; Nils-Arvid Bringéus, Människan som kulturvarelse, Malmö (1976) 1990; Erik Bylund, "Kulturregioner och giftermålsfält", i Samhällsforskning kring historiska problem, Umeå 1977; Anthony P. Cohen, The Symbolic Construction of Community, Chichester & London 1985; H. L. Cox (ed.), Kulturgrenzen und Nationale Identität, Bonn 1993; H. L. Cox & Günter Wiegelmann, Volkskundliche Kulturraumforschung heute, Münster 1984; Edlund (red.) 1994 (se ovan not 3); Gerd Enequist, "Region – något om termen och begreppet", i Statistisk tidskrift 1959; Phebe Fjellström, "East versus West at Europe’s Northern Outpost: How Multicultural Variation Takes Shape and Becomes Institutionalized", i: Ethnologia Scandinavica 22, 1992; Staffan Helmfrid, "Bruk och missbruk av regionbegreppet", i Ymer 1969; Lauri Honko, "Tradition Barriers and Adaptation of Tradition", i Ethnologia Scandinavica 1973; Knut Kolsrud, "On Cultural Boundaries as an Ethnological Problem", i Ethnologica Scandinavica 1973; A. Paasi, "The institutionalization of regions: a theoretical framework for understanding the emergence of regions and the constitution of regional identity", i Fennia 164:1, 1986; Christer Westerdahl, "Kulturgränszonen i norra Ångermanland: Dess yttringar under ett längre tidsperspektiv och några förslag till förklaringar", i Edlund (red.) 1994; Christer Winberg (red.), Västsvensk särart, Göteborg 1992 och Toivo Vuorela (utg.), Suomen kansankulttuurin kartasto, 1, Helsinki 1976 och Matti Sarmela (utg.), Suomen kansankulttuurin kartasto, 2, Helsinki 1994. På ett övergripande plan nyttjas i projektet också statistiska och andra, liknande metoder i arbetet med att fastställa om eller – rättare sagt – när en gräns föreligger. Inspiration ger därvidlag mönsterklassificering (pattern recognition) i den tappning den använts av t.ex. norrmannen Knut Lehre Seip (se "Noen metoder for avgrensning av kulturområder i etnologisk forskning", i Norveg: Folkelivsgransking 20, 1977, Oslo). Chicagogeografen Brian J. L. Berrys regionindelningsmetodik utgör en annan teoretisk orienteringspunkt, varom se Helmfrid a.a. 1994.

13 Studier av dylika fenomen görs inom projektet bl.a. mot bakgrund av olika forskares analys av innovationsförloppet, såsom Sigfrid Svenssons och Torsten Hägerstrands. Se t.ex. Torsten Hägerstrands Innovationsförloppet ur korologisk synpunkt, Lund 1953, samt resonemangen i Om tidens vidd och tingens ordning. Texter av Torsten Hägerstrand, Stockholm 1991.

14 Se Mats Thelander, Språkliga variationsmodeller tillämpade på nutida Burträsktal, 1, Materialbeskrivning och analys på språkdragsnivå, Uppsala 1979, s. 117 f., och Gun Widmark, "Fågelperspektiv och historisk förklaring. En diskussion kring ’Die Gliederung des Nordgermanischen’", i Edlund (red.) 1994, s. 139 ff.

15 Se Ilmar Talve, "Kulturgrenzen und Kulturgebiete Finnlands", i Ethnologia Europaea 7, 1973–74.

16 Se för evidens bl.a. Christer Winberg a.a. 1992, s. 11 ff. samt dens. i Kulturens frontlinjer 2, s. 26 ff. med i noter anförd litteratur. Jfr även Eva Österberg, "Tradition och konstruktion. Svenska regioner i historiskt perspektiv", i Barbro Blomberg & Sven-Olof Lindquist (red.), Den regionala särarten, Lund 1994, s. 36 ff.

17 Dessa skillnader åskådliggörs tydligt av ortsboöknamnen klövsjömä resp. rätansvi efter sockenmålens olika former av pronomenet vi, se Lars-Erik Edlund, Studier över nordsvenska ortsboöknamn, Umeå 1985, s. 109. Bygdernas olikheter har också, på basis av modernt samhällshistoriskt material, understrukits av historiker, t.ex. Sune Åkerman.

18 Den italienske historikern Carlo Ginzburg t.ex. har utifrån analysen av olika lokalsamfund nått resultat med betydande räckvidd.

19 En sådan forskningsstrategi har mycket som talar för sig, eftersom människan i bondesamhället ju i mångt och mycket var del av ett kollektiv. Sedan är det en annan sak att bilden av bondekulturen som något statiskt och oföränderligt inte ger någon alldeles rättvisande spegling av det förindustriella bondesamfundet. Alldeles som historiker ibland poängterat kan det finnas en tendens att överdriva byn och bymentaliteten som ram för det förindustriella kollektivet. Här skall dessutom betonas att de förindustriella människornas aktivitetsfält i många avseenden också överskridit gränser, jfr för detta perspektiv Börje Hanssens viktiga avhandling Österlen: En socialantropologisk studie (1952).

20 Branimir Bratanic, "Ethnological Cartography and Atlases", i Jean Cuisenier (ed.), Europe as a Cultural Area, The Hague, Paris & New York 1979, s. 103.

21 Teoretiska perspektiv hämtas härvid från flera håll, bl.a. i Modärna tider: Vision och vardag i folkhemmet (Skrifter utgivna av Etnologiska sällskapet i Lund 16), Malmö 1985, där flera etnologer skriver om relationen mellan stad och landsbygd och mellan olika samhällsklasser samt om modernisering under 1900-talet.

22 Se Winberg a.a. 1992, s. 11 ff. med kartor som bl.a. visar självmordsfrekvensen, "det osedliga Sverige" och "det borgerliga Sverige". De samband mellan variablerna som redovisas i uppsatsen är högst intresseväckande.

23 Se t.ex. Phebe Fjellström, "Nordskandinaviska kulturgränser ur europeiskt perspektiv", i Edlund (utg.) 1994, s. 115 ff., Christer Westerdahl, "Kulturgränszonen i norra Ångermanland", i Edlund (red.), 1994, s. 304 ff. med där anförd litteratur. Korta men instruktiva översikter lämnas i artikeln Norrland i Norrländsk uppslagsbok, 3, 1995, s. 281 ff. Mer allmänt kan hänvisas till Peter Aronsson, Regionernas roll i Sveriges historia (ERU. Rapport 91), Stockholm 1995, samt till skilda uppsatser i Barbro Blomberg & Sven-Olof Lindquist (red.), Den regionala särarten, Lund 1994.

24 Se t.ex. min uppsats "Till härledningen av det västerbottniska kustnamnet Bettnäsudden", i Mål i sikte. Studier i dialektologi tillägnade Lennart Elmevik, Uppsala 1996, samt översiktsartikeln "Ortnamnsforskning och historieforskning: Några reflexioner från ett nordligt perspektiv", i Kristin Bakken (red.), Den 8. nasjonale konferansen i namnegransking, Blindern 22. november 1996, 1997, s. 41 ff.

25 Här medverkar ekologen Olle Zackrisson, Umeå. Samernas barktäkt har skapat karakteristiska spår eller skador på träden, vilka analyseras med dendrokronologisk teknik i syfte att tidsfästa detta resursutnyttjande, men också för att besvara frågor om barktäktens omfattning. Fältarbetet har utförts inom ett geografiskt mycket stort område mellan Ångermanälven i söder och Könkämä älv i norr.

26 Se t.ex. Olavi Korhonen, "Samiskan som språk och traditionskälla", i Birger Winsa & Olavi Korhonen, Språkliga och kulturella gränser i Nordskandinavien. Två uppsatser. (Kulturens frontlinjer 7), s. 53–106, dens. "Hur samiskan blev samiska", i Eva Westergren & Hans Åhl (red.), Mer än ett språk. En antologi om två- och trespråkighet i norra Sverige, 1997, s. 79–115, och dens. "Ume Saami Dialect and History", föredrag vid Congressus Secundus Historiae Fenno-Ugricae, Tallinn, 14–18 oktober 1998 (föreläsningsmanuskript; under utgivning i Tallinn). En artikel om äldre samiskt bruk av tallens innerbark och därmed förknippad språklig empiri kommer år 2000 att utges från det etnobiologiska seminarium som hölls i Jokkmokk våren 1999.

27 Enkäterna skickades ut till minst en högstadieklass i varje kommun inom området. Totalt omfattades 34 skolor i 30 kommuner av enkätstudien. Enkäterna var utformade för att besvaras av tre generationer: eleverna, deras föräldrageneration och deras mor- och farföräldrageneration.

28 Trådarna från enkätundersökningen har Sjöström sedan tagit upp i den avhandling han arbetar med, Modernitet i det traditionella. Kulturbyggen och gränser inom ett nordskandinaviskt område. Denna undersökning har tyngdpunkten lagd på tiden efter 1930. På olika sätt skall den ur etnologiskt perspektiv belysa förhållandet mellan individ och kollektiv i moderniseringsprocessen.

29 Se Ulf Lundströms uppsats i Kulturens frontlinjer 12, s. 39 ff.

30 För detta begrepp se Jon P. Knudsen, Kulturspredning i et strukturelt perspektiv. Eksemplifisert ved politisk og religiøs endring under moderniseringen av det norske samfunn, Lund 1994, s. 51.

31 Se bl.a. Michael Williams, Americans and their forests. A historical geography, Cambridge 1992, och Francis Sejersted, "Veien mot øst", i Sivert Langholm & Francis Sejersted (eds), Vandringer. Festskrift til Ingrid Semmingsen på 70-årsdagen 29. mars 1980, Oslo 1980.

32 Dessutom skärps med skogsexploateringen den latenta konflikten mellan industrialister och bondesamhälle, en konflikt som fångas in i begreppet baggböleri. För detta senare begrepp se Norrländsk uppslagsbok 1, 1993, s. 53 f.

33 Parallellt med den svenska frontens förskjutning skedde en liknande utveckling i Finland. Slutligen kom norra Ryssland att beröras vid sekelskiftet då sågverk etablerades – ofta av utländska ägare – och kronoskog inköptes i detta område från den ryske tsaren.

34 En del resultat från undersökningarna har publicerats, se Jörgen Björklund, "Tillväxt och differentiering. Näringslivet 1870–1940", i Lars-Göran Tedebrand (red.), Sundsvalls historia 2, 1997, Natalia Gutsol & Jörgen Björklund, "Arctic barriers within. Colonialisation and industrialisation of the Kola Peninsula about 1900", i Jan Åke Dellenbrant & Ulf Wiberg (eds), Euro Arctic Curtains (Cerum. Northern Studies). Umeå 1997, s. 7–33, Jörgen Björklund i Kulturens frontlinjer 10, och Lars Östlund, Olle Zackrisson, & Anna-Lena Axelsson, "The history and transformation of a Scandinavian boreal forest landscape since the 19th century", i Canadian Journal of Forest Research 27 (1997), s. 1198–1206.

35 Denna studie genomförs av doktoranden Anna-Lena Axelsson, Institutionen för skoglig vegetationsekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet. Hon planerar att lägga fram sin doktorsavhandling i ämnet hösten 2001.

36 Åströms dagbok utgavs för några år sedan i en bearbetad version, Jonas Åströms dagböcker 1868–1891. (Utgivare: Vindeln-Ånäsets byalag 1996; privat distribution.) Analysen genomförs, inom ramen för ett magisterarbete vid Sveriges lantbruksuniversitet, av Lena Sandberg.

37 Se Ella Johansson, Skogarnas fria söner: Maskulinitet och modernitet i norrländskt skogsarbete (Nordiska museets handlingar 118), Stockholm 1994.

38 Utgångspunkter för denna del av undersökningen är Kolbjørn Aunes monografi Sledenemningar: Ordgeografisk studie med kart (Skrifter frå Norsk målførearkiv 32), Oslo 1976, samt – framför allt – Jerker Öströms 1963 vid Uppsala universitet framlagda licentiatavhandling om meddonsterminologin i övre Norrland. Öström fortsatte inom projektet arbetet med att slutföra sin forskning om den aktuella terminologin med siktet ställt på en doktorsavhandling, men då han hastigt avled påsken 1999, kom detta arbete tyvärr aldrig att avslutas.

39 Gränsen har – utifrån arkeologiskt och etnologiskt material –diskuterats av i första hand Phebe Fjellström, men även av de finska forskarna Kustaa Vilkuna och Niilo Valonen, samt vad gäller ortnamnen även av bl.a. författaren. Se Phebe Fjellström, "Nordskandinaviska kulturgränser ur europeiskt perspektiv", i Edlund (red.) 1994 och där anförd litteratur, bl.a. till flera av Fjellströms egna arbeten, vidare Lars-Erik Edlund, "Några perspektiv på ortnamn och kulturområden i övre Norrlands kustland", i Saga och sed 1989, "Place-Names, Linguistic and Cultural Borders in Northern Sweden: Attempt at a Synthesis", i Eeva Maria Närhi (ed.), Proceedings of the XVIIth International Congress of Onomastic Sciences. Helsinki 13–18 August 1990 (The University of Helsinki and The Finnish Research Centre for Domestic Languages 1), Helsinki 1990 samt "Finskt och nordiskt i den nordsvenska namnskatten – några perspektiv", i Thule. Kungl. Skytteanska samfundets årsbok 1991.

40 Det är sålunda – för att belysa språkmötet utifrån detaljempirin – intressant att notera skrivformer under 1500-talet såsom Kaxmark för Gagsmark, se Kulturens frontlinjer 3, s. 5, eller Germundzmark vid sidan av Kelmannemark för nuvarande Källbomark, a.a. s. 10. Jfr även författaren i Saga och sed 1989, s. 161 ff. med litt.

41 Se Kulturens frontlinjer 3, inledningen s. XXXIII ff.

42 Se även Nils Fribergs dokumentation i Stockholm i bottniska farvatten. Stockholms bottniska handelsfält under senmedeltiden och Gustav Vasa, Stockholm 1983, passim, samt Johan Nordlanders materialredovisning i avsnittet "Västerbotten i Stockholms stads tänkeböcker" i Norrländska samlingar, I:6, s. 345 ff., Uppsala 1905 (även = Skrifter utgivna av Johan Nordlander-sällskapet 14, Umeå 1990).

43 Om denna kommunikationsstruktur se Christer Westerdahl i Edlund (red.) 1994, s. 318 med hänvisning till Nils Friberg, Vägarna i Västernorrlands län, 1–2, Stockholm & Härnösand 1951.

44 Antagandet av släktnamn är av stort intresse ur ett innovationsperspektiv, och ännu i stora stycken en outredd historia, främst då det gäller rurala miljöer. De första som använder släktnamn i Skelleftebygden är några personer i Bureå under 1500-talets senare del, nämligen handelsmannen Ambrosius Andersson Burman och hans broder, lappfogden Olof Andersson Burman. Lappfogden Jakob Olofsson Burman använder i början av 1600-talet namnet som sedan bibehålls av hans familj på Bureå nr 8. Denna familj innehar uppdrag som gästgivare och länsmän. Det är också länsmännen som under senare delen av 1600-talet i påfallande hög grad antar släktnamn. Namnen bildas med ortnamnet som grund. Länsmän och gästgivare på Åbyn 1 tar sig sålunda namnet Åman. (Den som först använder det namnet blir sedan borgare i Piteå stad 1687.) Gästgivaren på Sunnanå tar i början av 1700-talet namnet Sundström. Mot slutet av 1700-talet är det vanligt att de som är skeppare, handelsmän, tjänstemän och hantverkare antar släktnamn. Nu tillkommer många namn som innehåller elementet Mark-, -mark, t.ex. Marklund, Markstedt, Markström och Lundmark. Under denna tid antar också personer som flyttar från socknen släktnamn, även drängar och pigor.

45 Huvuddelen av det arbete som hittills utförts inom detta delprojekt är att betrakta som inledande undersökningar inför uppgiften att utifrån kyrkboksmaterial studera införandet av 1810 års katekesutveckling i Skellefteå socken. I Daniel Lindmarks Puritanismen och lättsinnet. Fem föredrag om folkläsning och folklig fromhet (Kulturens frontlinjer 6) framläggs sålunda studier, som huvudsakligen rör de mentala gränser som strukturerat skelleftebornas religiösa världsbild. I uppsatsen "Frontlines between Traditionalism and Modernity" sätts undersökningen in i sitt historiografiska sammanhang. Studien tar fasta på den motsägelsefulla bild som många tidiga väckelserörelser uppvisar med både traditionella och moderna drag. I syfte att hantera denna motsättning väljer författaren att analysera norrlandsläseriet med hjälp av teorier om fundamentalism. I studien "Luther i Norrland" behandlar Lindmark norrlandsläseriet som en läskultur, vilken definieras som både en textgemenskap och en tolkningsgemenskap. Frågan gäller hur Luther och hans skrifter användes av läsarna, och analysen visar vilken central position Luther intog både i läsarnas andaktsliv och deras polemiska verksamhet. Analysen av läsarnas och deras motståndares luthertolkningar utvecklas i nästa uppsats, "Vi lärde oss därigenom tänka", till en undersökning av några av de tankestrukturer som präglar läsarna, deras samtida betraktare respektive den kyrkohistoriska forskningen. Från att ha behandlat tankens högre artikulationsnivåer övergår Daniel Lindmark i uppsatsen "Puritanismen och lättsinnet" till att måla en bild av den religiösa mentaliteten i Skelleftebygden, det man skulle kunna kalla västerbottensfromheten. Detta sker genom att några centrala attityder och förhållningssätt lyfts fram i P.O. Enquists roman Musikanternas uttåg, vilken gestaltar kulturmötet mellan "Norrlands kristliga arbetarstam" och den socialistiska arbetarrörelsen vid 1900-talets början. Här framtonar ett av projektets grundteman: gränsen mellan traditionalism och modernitet.

46 Anders Brändström redovisar i en uppsatsvolym (under utgivning i Kulturens frontlinjer 19) närmare giftermålsfältens struktur i området.

47 Se Torbjörn Danells studier Skelleftebygden som en kulturgräns för företagande: En studie av företagsutvecklingen i Skelleftebygden under 200 år (Kulturens frontlinjer 8), Umeå 1998, och Företagande i industrialismens gränsbygder. Skelleftebygden under 1800-talet (Umeå studies in economic history 22), Umeå 1998. Sven Gaunitz’ historik över företagandet i Skellefteå, vilken är under utarbetande, har också den ett djupt tidsperspektiv.

48 De närmare orsakssammanhangen diskuteras i Danells avhandling, Företagande i industrialismens gränsbygder, som framläggs vid årsskiftet 2000–2001.

49 I denna studie är K. B. Wiklunds avskriftsamling angående lappskatteland av utomordentligt stort intresse. Dokumentsamlingen omfattar 8 000 ark, vilka möjliggör en studie av relativt stor omfattning såväl geografiskt som tidsmässigt.

50 I Peter Sköld & Kristina Kram (red.), Kulturkonfrontation i Lappmarken. Sex essäer om mötet mellan samer och svenskar (Kulturens frontlinjer 13), Umeå 1998, s. 31–51.

51 Citatet i rubriken är hämtat ur en insändare undertecknad med pseudonymen "Norrbottning. Icke Same" i Norrbottens-Kuriren den 11 oktober 1937. Lanttos disputation är planerad till hösten 2000. – Hithörande problemområde uppmärksammas även av Ulf Mörkenstam i avhandlingen Om "Lapparnes privilegier". Föreställningar om samiskhet i svensk samepolitik 1883–1997, Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet 1999.

52 Amfts avhandling utkom som Kulturens frontlinjer 20 i februari 2000. Jfr även hennes artikel "Att skapa en ’autentisk’ minoritet – om maktrelationen mellan svenskar och samer från slutet av 1800-talet till 1970-talet" i Historisk tidskrift 4, 1998, s. 585–615.

53 Viktiga tvärvetenskapliga undersökningar av Tornedalen av forskare som Harald Hvarfner och Asko Vilkuna (se t.ex. deras artikel "Tornedalen – a Divided Entity: A Model for Boundary Research", i Ethnologica Scandinavica 1973), Jouko Vahtola (se främst hans avhandling Tornionjoki- ja Kemijokilaakson asutuksen synty, Rovaniemi 1980) m.fl. indras också i den aktuella diskussionen.

54 För den språkliga beskrivningen av tornedalsfinskan under 1800-talet och 1900-talets tre första decennier används som källor olika texter, bl.a. Paavo Salonius’ uppteckningar, texter skrivna av Læstadius och andra, anteckningsböcker, brev (privat korrespondens och läsarbrev från tornedalingar till Haparandabladet) m.m. Dessa ger underlag främst för en traditionellt betonad deskriptiv framställning. Dialektundersökningar av Martti Airila och Lauri Kettunen nyttjas naturligtvis också för det historiska perspektivet. Från och med 1950-talet finns dialektinspelningar på ljudband, till en del också transkriberade, som i hög grad möjliggör användandet av en sociolingvistiskt inriktad variationsanalys.

55 Bland Birger Winsas i sammanhanget relevanta artiklar skall nämnas: "Från Tornedalens finska till meän kieli", i Frank Horn (red.), Svenska språkets ställning i Finland och finska språkets ställning i Sverige (Juridica Lapponica 14. Lapplands universitet. Rovaniemi 1996), s. 138–158, "Från ett Vi till ett Vi och Dom. Torne älv som kulturgräns", i Birger Winsa & Olavi Korhonen, Språkliga och kulturella gränser i Nordskandinavien. Två uppsatser (Kulturens frontlinjer 7), s. 5–52, samt "Torne älv som kulturgräns – Tornionjoki kulttuurirajana", i H. Nordberg (red.), Tornedalens årsbok – Tornionlaakson vuosikirja, 1998, s. 55–72.

56 I Kulturens frontlinjer 19 (under utgivning) redovisar Winsa närmare dessa resultat. Uppsatsen har den talande huvudrubriken: "Kärleken är varken blind eller döv".

57 Även några andra områden i Nordsverige uppmärksammas, men där förläggs endast några få undersökningar, ofta i komparativt syfte. Till denna grupp hör Gunvor Flodells "Dialekt i gränszon" (en pilotstudie har redovisats i Kulturens frontlinjer 11) om dialekten i Bjurholms församling i Västerbottensdelen av Ångermanland. Flodell utgår i uppsatsen från ett etnolingvistiskt perspektiv och har låtit informanterna uttala sig om hur människor talar såväl hitom som bortom de påstådda gränserna, m.a.o. hur man språkligt upprätthåller "vi" – "dom". Hypotesen är att den gamla, medeltida sockengränsen för Nordmaling (av vilken Bjurholm utgör en övre del) fortfarande är målavskiljande, även om dialekten undergått en viss utjämning. En annan språkundersökning är nordisten Lisa Erikssons av pitemålets mobiliserande betydelse för ungdomar, som vill distansera sig från globaliseringen och europeiseringen. Härigenom uppkommer nya gränser inom språkgemenskapen. Ett förarbete till studien utgör Erikssons bidrag i Kulturens frontlinjer 11. En annan undersökning rör de traditionella västerbottniska båtar som använts i insjöar och rinnande vatten. Studien, utförd av Ulf Lundström, har publicerats som Kulturens frontlinjer 15, och analysen av båttyper och deras benämningar visar sig vara mycket intresseväckande i vårt kulturgränsperspektiv.

58 Thomas Hylland Eriksen i Historia, myt och identitet, 1996, s. 53.

59 Ett kort resonemang om detta förs bl.a. i min artikel i Forskning och framsteg 4, 1997, s. 42 ff.

60 Intressant är i sammanhanget att notera att Günter Wiegelmann i ett arbete från 1984 ("Ertrag und Aufgaben volkskundlicher Kulturraumforschung", i: H. L. Cox & Günter Wiegelmann (utg.), Volkskundliche Kulturraumforschung heute, Münster 1984) konstaterar att det inom den fortsatta "Kulturraum"-forskningen är nödvändigt att bredda materialet ut mot just sådana källor som vi nyttjar i projektet: kyrkoboksmaterial, dagböcker, bouppteckningar m.m. Motiveringen är intressant. Han skriver bl.a.: "es [scheint] mir nötig, regional angesetzte zeitliche Verlaufsanalysen zu verfolgen, Verlaufsanalysen, die auf den Serienquellen basieren" (s. 11). Om "Serienquellen" säger Wiegelmann så till sist (s. 12) att "Sie erlauben planmässig angesetzte Analysen entlang der Zeitachse. Da diese Quellen für kleine soziale Einheiten (Orte, Haushalte, Familien und Einzelpersonen) vorliegen, bieten sie die Möglichkeit, sehr detaillierte Analysen in sozialer und regionaler Streuung zu planen, so daß die diachronen Prozesse in kleinen Gruppen und zugleich in regionaler und sozialer Differenzierung erkannt werden können".

61 Bondevardag och samhällsförändring. Studier i och kring västsvenska bondedagböcker från 1800-talet, Göteborg 1995. Jfr i sammanhanget även John Svenskes avhandling Skrivandets villkor. En studie av dagboksskrivandets funktioner och situationella kontexter utgående från Backåkers Eriks dagbok 1861–1914, Uppsala 1993.

62 "När man ser en människa som en komplicerad och självständig historisk aktör och betraktar henne ur flera olika synvinklar blir diskussionen om representativitet omöjlig – och kanske ointressant. Att ge en mångsidig belysning, att återskapa en realistisk helhet, att åstadkomma en tät analys och en ’tjock beskrivning’ (thick description) blir viktigare än renodlingen av ett klart avgränsat delproblem inom den historiska mångfalden", skriver Liljewall bl.a. (a.a. 1995, s. 22).

63 I våra analyser anknyter vi här även till den diskussion om levnadsberättelser, muntlig historia och personhistoria som förts inom ett flertal ämnen, se t.ex. Sylvia Augustinsson, Individen i centrum. En metodisk studie av levnadsberättelser (Etnologiska institutionens småskriftserie 39), Uppsala 1989.

64 Se hans klassiska monografi The Interpretation of Cultures, New York: Basic Books 1973; nyutg. London: Fontana 1993.

65 Ett rikt källmaterial har samlats in av projektet, bl.a. en kvinnodagbok från Åsele förd sedan 1936, och en kvinnodagbok från Byske, förd av kvinnor i två generationer (en kvinna och hennes svärdotter), från 1906 fram till idag. Ett fynd är en annan kvinnodagbok från Skellefteområdet från förra delen av 1800-talet. Flera sviter dagböcker har återfunnits i Degerfors (Vindeln), dels en 1800-talsdagbok som visar på en handelsmans verksamhetsfält och kontaktvägar (se not 36), dels en småbrukardagbok som täcker in förra delen av 1900-talet, annat material att förtiga.