Per André: Skogshistoriska studier i Skelleftetrakten. Sex uppsatser om Skellefteskogens och den tidiga skogsindustrins historia. Umeå 1998 (ISBN 91-88466-17-5).

Den första uppsatsen heter "Skellefteskogen omkring 1761". Här beskrivs det allmänna tillståndet för skogen runt Skellefteå vid denna tid. På 1700-talet användes skogen i Skellefteå socken främst till husbehovsändamål, såsom betesmark och svedjebruk. En viss produktion av tjära och sågat virke förekom också. Den första finbladiga vattendrivna sågen byggdes 1860. Myndigheterna varnade vid upprepade tillfällen för minskande tillgång på skog, men som helhet var det ingen brist på skog i området.

Den andra uppsatsen, "Degerforsheden under 200 år", handlar om kronoskogen Degerforsheden, som var belägen i den norra delen av Skellefteå socken, nära kusten. Skogen besiktades 1795, före den första avverkningen. Sedan har den besiktats regelbundet fram till våra dagar. På 1700-talet kännetecknades detta område av olikåldrig skog med mycket gamla tallöverståndare. Idag domineras skogen av ung likåldrig skog.

Den tredje uppsatsen är betitlad "Järn och terpentin – två tidiga skellefteindustrier". År 1806 fick bönderna i byn Storkåge i Skellefteå socken tillstånd att anlägga ett järnverk. Skogstillgångarna var goda i området, men järnverket blev aldrig klart. Under missväxtåren på 1830-talet togs det en del initiativ för att se till att bönderna fick andra inkomster. C F Liljevalch grundade 1834 en terpentinfabrik, där man av kåda producerade terpentin.

Den fjärde uppsatsen heter "Åby-Owen – en ångsåg planerad redan 1813". Den första ångsågen i Sverige anlades 1849, men redan 1813 planerade tre handelsmän från Skellefteå att anlägga en ångsåg nära Åbyälven. De hade kontakt med Samuel Owen, som konstruerade ångmaskiner i sin mekaniska verkstad i Stockholm. Sågen byggdes aldrig, eftersom initiativtagarna inte fick några garantier om timmer från kronoskogarna i området, men planerna berättar mycket om skellefteområdets tidiga industrialisering.

Den femte uppsatsen bär titeln "Pottaska i Skellefteå" och behandlar den relativt korta tid då pottaska tillverkades av lövträd i skellefteområdet, under några decennier på 1800-talet. Fram till 1900-talet var pottaska en viktig industriråvara, som främst användes inom glas- och såptillverkning. Ved från lövträd brändes i skogen, och sedan bearbetades askan i flera steg. Tillverkningen spelade en ekonomiskt viktig roll för bönderna, men påverkade skogen genom mycket stora uttag av lövträd. Större delen av pottaskan såldes till andra områden, men en del användes vid Ytterstfors glasbruk.

Den sjätte uppsatsen, "Det förödande sparrhygget – dimensionslagen 1882-1924", behandlar den omfattande avverkningen av klenare träd till sparrar och bjälkar vid slutet av 1800-talet. Denna avverkning ansågs av en del personer vara förödande för skogen i skellefteområdet. År 1882 kom så den första lagen till skydd för denna typ av skog. För att kringgå lagen tillverkade skogsägare och sågverksägare falska kronstämplar. När dylika brott uppdagades och fördes till domstol, fungerade ofta kronans jägmästare som åklagare. Lagen avskaffades år 1924.

English summary

Skellefteskogen omkring 1761; The Skellefte forest in 1761.
In the 18th century the forest in the parish of Skellefteå was primarly used for domestic purposes such as cattle grazing and slash-and-burn agriculture. Some production of wood-tar and sawn-boards also occured. The first fine-bladed waterdriven sawmill was erected in 1760. The authorities repeatedly cautioned against diminishing forest resources, but on the whole there was no real scarcity of forest resources in the area.

Degerforsheden; Degerforsheden.
The state forest, Degerforsheden, was located in the northern part of Skellefteå near the coast. The forest was surveyed in 1795 before the first logging. The forest was then surveyed regularly from that time until present time. In the 18th century the forest was characterised by uneven-aged stands with very old overstorey Scots pines, at present time the forest is dominated by young even-aged stands.

Järn och terpentin; Iron and turpentine.
In 1806 the farmers in the village Kåge in the parish of Skellefteå obtained permission to establish an iron-work. The forest resources were plentiful in the area but the iron-work was never finished. During the famine of the 1830’s there were movements to promote alternative incomes for the farmers. C F Liljevalch started a turpentine factory in 1834 where turpentine was produced from pitch.

Åby-Owen; Åby-Owen, a steam-sawmill planned 1813.
The first steam-sawmill in Sweden started 1849, but as early as 1813 three merchants from Skellefteå planned to establish a steam-sawmill near the river Åbyälven. They were in contact with Samuel Owen, who constructed steam engines at his engineering plant in Stockholm. The sawmill was never built because they were not guaranteed timber from the state forests in the area, but the plans reveal much information about the early industrialisation of the Skellefte-region.

Pottaska; Potash.
Prior to the 20th century potash was an important industrial chemical, used primarily in glass- and soap-production. In the Skellefte-region potash was produced from deciduous trees around 1850. The wood was burnt in the forest and the ash was refined in several steps. The production was economical for the farmers but reduced the amount of deciduous forest considerably. Most of the potash was exported from the area but some was used by the Ytterstfors glass-works.

"Det förödande sparrhygget"; "The devastating logging of square-cut timber".
The great logging of smaller pieces of square-cut timber at the end of the 19th century was considered to be devastating for the forest around Skellefteå. In 1882 the first law protecting these trees was passed. To circumvent the law forest owners and sawmill owners made false stamp-axes. The state foresters were often prosecuters in court in the cases. The law was abolished in 1924.